trekantiga filthatten, är försvunnet på den uppenbarelse af ungt modelejon, som bilden från 40-talet företer. Den korta jackan har utbytts mot en lång, med fladdrande skört försedd lifrock, de smala byxorna åtstramas än ytterligare genom hällor. Ansiktet är inramadt af korta polisonger, och öfver det yfviga, lockiga håret höjer sig en kolossal cylinder. En gulbrun silkesnäsduk och en liten med kärestans namnchiffer försedd snusdosa fullborda elegansen. Bakom detta porträtt skymtar en annan tid, en tid, som framför allt är rikare på estetiska intressen än den föregående. Det är omöjligt att ens i sina hufvuddrag skissera 1840-talets Upsalalif utan att framhålla de estetiska intressenas dominerande plats. Nu går det stora svärmeriet för skönhet i form och färg och ton och dikt genom studentvärlden, icke i den grekiska skönhetsgudinnans plastiska gestalt, utan som tidens egen genius med den röda frihetsmössan behagfullt draperad öfver sina lockars svall. Ty denna skönhetsnymf svärmar också för den politiska friheten och för folkens proklamerade heliga rättigheter. Studentsvärmeriet för den tvetydiga damen var visserligen som svärmeri i allmänhet lyckligtvis af tämligen flyktig och lätt öfvergående natur, men vållade dock ganska stor oro hos de akademiska fäderna, medan det pågick. Af vida mer bestående värde var den yppiga vegetation i ton och dikt man såg uppväxa kring idolen, och som förundransvärdt länge bevarade sin sällsamma doft och exotiska färgprakt, ännu länge sedan den skönas bild låg slagen i stycken. Studentsången i Upsala upplefver nu sin friska, sköna ynglingaålder och vinner en fastare konsistens genom att organisera sig som förening, samtidigt som dess repertoar ökas genom tonsättningar af Hæffner, Josephson, Wennerberg, Tullberg och andra. Vid flygeln i Sveriges konungaborg drömmer en ung
