80
furste om att tillägna Sveriges studenter en kårsång, och den kom i Prins Gustafs »Sjung om studentens», första gången sjungen 18 mars 1852, men troligen komponerad några år tidigare.[1] Den sången — den var kanske århundradets största gåfva till Sveriges studenter.
1840—50-talets akademiska Upsala är också en tid rik på dikt. Den svenska litteraturhistorien har ett förnämligt kapitel att hämta från dessa år. Den största och bästa delen af samtidens fosterländskt-lyriska alstring utgöres af studentpoesi. Hvem kan räkna dem alla, dessa mängder af dikter och vers, som, skrifna hemma på studentkamrarna, tryckta i album och kalendrar, omhuldade och beundrade af salongerna och kamratkretsarna slingra sig som ett rosenband genom hela samtidens svenska studentlif. Öfver allt, som diktades och sjöngs under dessa oförgätliga år, höjer sig naturligtvis studentlifvets odödliga hjältedikt, Wennerbergs Gluntarne, men vid dess sida intar äfven en Nyboms, en Malmströms dikt sin värdiga plats.
Nöjeslifvet upplefver under samma period en ny blomstring. Det var säkerligen icke bara Glunten och Magistern, som under vackra vårdagar, när svartbäcksgubbarna gått öfver fallen, funno vindskammaren för trång och böckerna för tråkiga och begåfvo sig i väg ut till kungsängsliljorna och sipporna i skogarna kring »Hofvet» eller till kägelbanorna där strax intill. Och hvilken egendomlig anblick erbjödo icke under mörka höstkvällar de små låga skänkrummen på Rullan, Taddis, Åkerstens, Gästis, Schylla, Äpplet, Gröna jägaren och allt hvad de hette dessa sämre och bättre lokaler i de dagarnas Upsala. En modärn läsare, som finner denna sida af studentlifvet mindre tilltalande, må hålla inne med
- ↑ Kallstenius a. a., s. 105.
