sin dom, tills han betänkt, huru ofta äfven detta nog så vilda och uppsluppna lif förädlades af sångens toner och tidehvarfvets bästa tankar. Och äfven om dem och deras tid gäller ju skaldens ord:
— — — »Det var sol däri!
Och hur du klagar, hvar stode vi, om de ej funnits till?»
Det är nämligen så, att denna betydelsefulla tid utbildat de former och traditioner för svenskt, enkannerligen upsaliensiskt studentlif, som ännu med rätta betraktas som klassiska. Ingen generation, hvarken förr eller senare,har gjort ett djupare grepp in i ungdomens själ och tolkat dess lif som denna tid. Nutidens studenter lefva ännu i stort sedt på arfvet från 40-talet. Vi sjunga deras sånger och lefva som enskilda och som kår i mångt och mycket samma lif. När därför Wennerbergsstoden restes i Slottsbacken den vackra majdagen 1912, var det icke bara en hyllning från nutidens Upsalastudenter till Gunnar Wennerberg ensam, utan en hyllning åt hela den klassiska studentepok, hvars främsta man han var, 40—50-talets tid.
Den öfversiktliga framställningen här ofvan har i all sin ofullkomlighet sökt lämna ett bidrag till
