anförtroddes honom, skötte han som en hel karl och höll sträng räfst med de landsmän, som ej i rätter tid inbetalte sina klubbafgifter. Under en lång följd af år var han också nationens kapellmästare och ledde nationens sångöfningar. Om det är riktigt hvad en samtida skildrare[1] af dessa tiders studentlif påstår, nämligen, att Uplands nations sångkör under denna tid var den mest framstående, så är detta helt visst Oscar Arpis förtjänst. Sångare fanns det godt om, och några af dem torde ha förfogat öfver Upsalasångens vackraste röster. Sålunda Daniel Hwasser, som troget härdar ut år efter år i sitt glada juvenallif, vidare Carl Berggren och den ryktbaraste af dem alla, Otto Beronius, bekant som Wennerbergs Glunt. Det torde alltså icke vara förmätet att våga den gissningen, att äfven den långe västgöten Wennerberg mer än en gång gästat upplänningarna och där samman med Beronius gladt landsmännen med en eller annan glunt. Till de goda sångarna hörde äfven prins Gustaf, som 1844 kommit till Upsala och i egenskap af Uplands hertig ingått i nationen.
Att vara studentsångare denna tid var helt visst ingen sinekur. Det torde
- ↑ Rudolf Hjärne, Från det förflutna och närvarande, sid. 197.
