funno sig åter inne bland höga buskar, då Jim Blasco plötsligt lutade sig åt sidan, släppte tyglarna och med båda händerna grep tag om polislöjtnantens strupe. Allt gick så blixtsnabbt, att den överrumplade mannen ej hann få fram ett ljud. Han gjorde ett förtvivlat försök att komma åt en revolver, men Jim böjde honom bakåt i sadeln och drog honom hastigt ur sadeln över till sig.
»Om du gör en rörelse, så stryper jag dig», sade han hotfullt med låg röst och klämde till så hårt, att Estella blev alldeles blå i ansiktet.
Därefter släppte han taget och grep med ena handen tag i en revolver och gav mexikanen ett slag över hakan, som ögonblickligen bedövade honom.
Han lade den medvetslöse mannen framstupa framför sig och fattade båda hästarnas tyglar. Ögonblicket därpå hade han vikit av från sidan av vägen och höll stilla inne i skogen.
Det var ej en sekund för tidigt. Strax därpå kommo de närmaste ryttarna efter in bland buskarna och redo vidare. De hade ej lagt märke till, vad som hänt, utan trodde, att de fortfarande hade sin befälhavare framför sig.
Jim Blasco väntade, medan hela truppen red förbi. När de sista ryttarna försvunnit, red han därifrån samma väg, han kommit, och befann sig snart åter på den öppna plats i skogen, där gendarmerna nyss haft sitt läger.
När Pedro Imanez visade vägen dit, hade han sagt, att det skulle finnas en annan väg därifrån. Jim Blasco hade hört varje ord, fast han hela tiden låtsats, som om han ej lagt märke till mestizen.
Här höll han nu inne sin häst, steg av och lade sin fånge på marken. Denne hade ännu ej återfått medvetandet.
Jim berövade honom alla hans vapen och såg efter,
