114
åter fingo ta på sig sina klädesplagg, sade han i uppmuntrande ton till Willy:
»Ser du, hur arg han är, rövargeneralen! Det bådar gott för oss… han har grundligt misslyckats, det är tydligt. Bara vi nu få tid på oss, så kan du vara säker på, att Jim Blasco från Texas inte lämnar oss i sticket.»
Willy hann ej svara, ty just nu gav Salandra befallning om uppbrott.
De båda fångarna fingo ta plats på hästryggen bakom var sin ryttare och placerades i mitten av truppen. Därefter red hela skaran i sakta mak tillbaka till vadstället.
De måste rida långsamt, ty mörkret hade nu fallit, och om ej himlen varit jämförelsevis molnfri, skulle de ha varit tvungna att stanna kvar i dalgången till morgonen därpå. Som det nu var, gick det någorlunda bra att ta sig fram i ljuset från stjärnorna.
När de äntligen kommo fram till vadstället, vek Salandra av och fortsatte ett stycke uppåt floden och begav sig därefter åter in bland bergen.
»Aha, nu börjar jag begripa», mumlade styrman Bill för sig själv. »Vilken slug kanalje!»
Strax därpå voro de framme på en öppen plats inne bland bergen. Det var en undangömd vrå, lika skyddad som Salandras gömställe i Dödspasset. På alla sidor utom en reste sig höga bergväggar, och åt floden till fanns en hel labyrint av klippor och stenblock.
Marken var gräsbevuxen, och här och där växte några ensamma träd. En lämpligare lägerplats för ett rövarband kunde man knappt tänka sig.
De båda fångarna fingo nu åter komma tillsammans. De placerades ungefär mitt i lägret, och Salandra utsåg ett par män att vakta dem.
»Han är inte dum, den där Salandra, det vore då
