kvar och bevakade fångarna, medan de andra hastigt försvunno bland klippblocken åt floden till,
»Det där var bra nära ögat», sade styrman Bill med skrovlig röst, när han åter kunde tala med Willy.
»Det var det ohyggligaste jag någonsin upplevat», frampressade denne och drog ett djupt andetag.
»Du skall få se, att Jim har en överraskning i beredskap åt oss», fortfor Bill. »Jag visste väl, att jag kunde lita på honom.»
»Men vad kan det vara?» frågade Willy. »Är det gendarmerna?»
»Det förefaller så», svarade Bill. Inte för att jag begriper, hur det gått till, men att Jim står bakom det här, finns det inte minsta tvivel om. Nu gäller det i alla fall att se upp», fortfor han med låg röst, för att banditerna inte skulle höra honom. »Du skall få se, att det händer någonting. Flytta dig närmare mig… jag har redan händerna fria!»
Willy såg häpen på honom, Till och med i en så oerhört spännande situation hade denne kallblodige man ej upphört att tänka klart och redigt. När banditerna bundo honom, hade han hållit händerna så, att det sedan blev en lätt sak för honom att befria sig från repen.
De båda fångarna sutto på marken på samma plats, där de tillbragt natten. Banditerna, som bevakade dem, stodo med ryggen vänd mot dem och sågo efter sina försvunna kamrater. Skottväxlingen hade upphört lika plötsligt, som den börjat.
Willy flyttade sig närmare Bill, som sträckte ena handen bakom hans rygg och med vana sjömansfingrar löste upp knutarna. Alltsammans skedde lika hastigt, som det hinner beskrivas.
»Upp med händerna!» dånade en röst bakom dem, och de fyra banditerna vände sig förskräckta om.
9 — Upp med händerna!
