130
Där stod Jim Blasco från Texas, som genom ett trolleri, och riktade två revolvrar emot dem.
Förfärade stirrade de på honom och lydde ögonblickligen.
Deras förskräckelse ökades ännu mer, då de sågo de båda fångarna springa upp och avväpna dem med fria händer. De hade ju själva nyss bundit dem — alltsammans verkade övernaturligt och skrämmande på deras vidskepliga sinnen.
»Vi ha inte lång tid på oss», sade Jim Blasco flämtande. »Skaffa er vapen och ge dem en känga under hakan, så får det vara nog för den här gången. Raska på!»
Styrman Bill följde uppmaningen med otrolig snabbhet. Strax därpå lågo de fyra männen. utsträckta på marken.
»Så där ja», sade Jim belåtet, »Nu ha vi bara nio emot oss. De fyra nere vid vadstället har jag expedierat. Kom nu!»
Han drog de andra med sig och skyndade bort mot några klippor i bakgrunden, tätt nedanför den tvärbranta bergväggen.
»Ta med dig det där repet, som du skulle hänga i, Bill», ropade han i förbifarten. »Det kunna vi behöva!»
Bill sprang bort till trädet och ryckte ned repet. Därefter följde han efter de båda andra, Jim hade fattat Willy vid handen och drog honom med sig.
I samma ögonblick, som de hunno fram till klipporna, visade sig Salandra och hans män på andra sidan den öppna platsen. Ögonblicket därpå smattrade skotten från deras gevär, och ett regn av kulor slogo mot stenarna.
»Den här vägen», sade Jim och pekade på en smal
