spricka i berget på andra sidan stenblocken. »Kryp efter mig…»
Öppningen var i själva verket så smal, att en man med knapp nöd kunde krypa igenom den. Det var som att krypa genom en skorsten.
»Vi äro strax framme», sade Jim uppmuntrande och strax därpå kunde han hjälpa fram styrman Bill på andra sidan. De befunno sig nu på bottnen av en trång klyfta.
»Hit med repet», fortfor Jim i samma ögonblick, som Willy kröp fram på alla fyra.
Styrman Bill räckte honom det, och Jim klättrade, vig som en apa, uppför bergväggen. Det fanns ej något säkert fäste för händer och fötter, men han använde sig av ojämnheter och sprickor och tog sig upp så hastigt, som om han ej gjort något annat i hela sitt liv än att ta sig upp för tvärbranta klippväggar.
Så fort han kommit upp, släppte han ned repet och fäste den övre ändan vid en stor sten.
»Hjälp Willy», ropade han till styrman Bill. »Skynda på!»
Bill lät ej säga sig detta två gånger. Han lyfte upp Willy på sin axel och uppmanade honom att skynda sig. Själv klättrade han efter, eftersom repet var nog starkt att bära dem båda.
Strax därpå voro de alla uppe ur klyftan. Jim Blasco drog upp repet efter dem och rullade ihop det.
»Följ nu med mig», sade han. »Vid det här laget har nog Salandra räknat ut, hur jag lurat honom. Det gäller att hinna före honom.»
Mellan klippor och stora stenblock sprungo de vidare med Jim i spetsen. Det gick med en förtvivlad fart. På ett ställe måste de ned för en brant sluttning. Jim satte sig ned på berghällen och åkte utför. De andra följde hans exempel.
