IV. I rövarhänder.
»Är du vaken, Jim?»
Willy hade satt sig upp och såg på sin kamrat, som låg med ryggen vänd mot honom ett stycke därifrån.
Det var tidigt på morgonen efter de händelser, som blivit skildrade i föregående kapitel.
Den grå dimman från havet, som hela natten varit lägrad över bergstrakten, började nu skingras, och den fuktiga luften blev klarare.
Salandra hade i sporrsträck begivit sig i väg uppåt bergen, och det dröjde ej lång stund, förrän han hade Vuarico långt bakom sig.
Ej långt från staden hade han gjort halt.
»Bind för ögonen på fångarna», befallde han. »Det är inte nödvändigt att låta dem se, vart vi ta vägen.»
»Men…» började en av banditerna, »om…»
»Gör, som jag säger», avbröt honom Salandra. »Gendarmerna behöva vi inte vara rädda för. Jag skulle inte ha haft något emot ett nappatag med dem, om det inte varit för den där kartan. Den intresserar mig, och jag måste göra upp räkningen med styrman Bill. Han har lurat mig… och det gör ingen ostraffad.»
De båda fångarnas ögon blevo förbundna för resten av färden.
»Ni är en försiktig general, min bäste herr stråtrövare», sade Jim Blasco, när turen kom till honom. »Rätt så… det skulle inte vara klokt av er att låta
