Hoppa till innehållet

Sida:Upp med händerna 1945.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

36

oss få reda på era gömställen. Vi skulle kunna skvallra, när vi komma tillbaka till Vuarico.»

Salandra svarade ej. Han kastade om sin häst och fortsatte i spetsen för rövarbandet den avbrutna färden.

När bindlarna åter togos från fångarnas ögon, befunno de sig inne i ett trångt pass, som vidgade sig just på den plats, där rövarbandet gjort halt.

Det var lätt att inse, varför Salandra just valt detta ställe till lägerplats över natten. De fanns två smala utgångar — alltså var det lätt att komma undan, om de skulle bli upptäckta. Vidare var det en enkel sak för några få behjärtade män att hålla stånd mot en överlägsen truppstyrka i ett så trångt pass.

Runt omkring den öppna platsen inne i passet reste sig tvärbranta bergväggar, endast här och där genomskurna av väldiga sprickor, vilka längst ned bildade stora nischer eller grottor.

I en av dessa nischer placerades hästarna, och i en av de minsta föstes fångarna in. Eldar tändes, och vaktposter utplacerades åt passets bägge sidor.

De båda fångarna, som voro bundna till händer och fötter, ramlade huvudstupa in i den bergsremna, där de tydligen skulle få tillbringa natten, ingen tog någon notis om dem vidare.

»Försök att lägga dig så bekvämt som möjligt», sade Jim Blasco till sin unge kompanjon. »I kväll kunna vi ingenting uträtta. Jag känner inte till den här trakten, och det är ju mörkt som i en av Egyptens pyramider. Gm de ens kunna se varandra. Men var inte orolig… kommer tid, kommer råd. Salandra har nog någon särskild mening med att hålla oss fångna. Det få vi nog veta närmare om i morgon. Till dess är det bäst att vila ut, så att man kan ha tankarna klara. God natt med dig, min gosse.»