Sida:Upp med händerna 1945.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
37

Därmed gjorde han det så bekvämt åt sig som möjligt, och det dröjde inte lång stund, förrän ljudliga snarkningar vittnade om, att Jim Blasco från Texas sov den rättfärdiges sömn.

Även hos Willy tog tröttheten till sist ut sin rätt. Den gångna dagen hade varit mera ansträngande, än en sexton års pojke i vanliga fall står ut med. Trots den hårda bädden och obekväma ställningen med händerna bundna bakom ryggen sov han tungt ända till morgonen.

Då han vaknade, fann han till sin förvåning, att han hade Jims rock över axlarna till skydd mot nattkylan. Men Jim var ju bunden liksom han! Hur kunde detta komma sig?

Han såg på sin kamrat, som låg med ryggen vänd emot honom och hade händerna fria!

»Är du vaken, Jim?» frågade han ännu en gång med låg röst.

Jim satte sig upp och enuggade sömnen ur ögonen.

»Jaså, är du vaken nu?» sade han. »Hur känns det i händerna? Jag skulle ha befriat dig också, men du sov så gott, att jag tyckte, att det kunde vara lika bra att låta dig ligga, som du låg.»

»Men…» utbrast Willy häpen, »hur…»

»Åh, det var ingen konst för en gammal sjöman», svarade Jim Blasco leende. »Jag ville ge den där Salandra en läxa. Annars ha vi ingen nytta av det här, snarare tvärtom. Han kommer att bli dubbelt försiktig efteråt. Men det gör ingenting… lita på mig, min gosse, jag skall nog klara skivan. Öm jag bara visste, varför han så nödvändigt ville ha oss med sig…»

Willy hann inte svara, ty nu hördes steg utanför, och ögonblicket därpå visade sig Salandra i egen hög person i öppningen till bergsremnan.