38
»Vad nu», utbrast han, så fort han fick syn på Jim, »är ni inte bunden? Hur…»
»Jag är inte van att ligga med armband», inföll Jim Blasco och reste sig upp. »God morgon, herr general, hur står det till?» frågade han artigt och bugade sig med gäckande min.
Salandra hade nu tagit av sig masken. Han var typen för en äkta mexikan, eller snarare spanjor, med skarpt skurna anletsdrag och solbränt ansikte med ett par stora, svarta mustascher.
Han dröjde några ögonblick, innan han svarade.
»Det gläder mig att äntligen få se ert ädla ansikte», fortfor Jim Blasco. »Jag skall aldrig glömma det. Jag förstår också mycket väl, varför vi förunnas den äran… det är er mening att behålla oss kvar för tid och evighet.»
»Det stämmer», svarade banditanföraren kort.
»Levande släpper jag er inte ifrån mig. Ni kan själv få bestämma, om ni vill leva eller dö.»
»Det valet faller sig inte alls svårt», försäkrade Jim Blasco. »Om jag bara…»
»Jag har inte tid att skämta», avbröt honom Salandra. »Men jag tar inte illa upp. Som jag sade i går, så tycker jag riktigt bra om er, mr Jim Blasco från Texas. Sådana karlar som ni skulle jag behöva flera. Ni har visserligen kallat mig för en simpel stråtrövare, men jag tror nog, att ni ändrar mening. Här i landet är den herre, som vill vara det och kan sätta makt bakom orden. Jag tror inte, att det finns någon mer än jag, som kan det i de här trakterna, och därför…»
»Är det ni, som har övertaget tills vidare», ifyllde Jim. »Men märk väl… endast tills vidare!»
»Vi få väl se. Nu vill jag göra er ett förslag. Ni behöver inte svara på det genast. Jag har gott om
