62
kantiga klippor, att man på sina ställen måste krypa på alla fyra för att komma vidare.
När alla kommit upp på krönet av sluttningen, fortsattes vandringen med Salandra och Bill i spetsen.
»Ni har sannerligen gjort er ganska mycket besvär», sade Salandra, när de tillsammans klättrade över klippblocken.
»Jag gör allting ordentligt», svarade Bill. »Här skulle ni aldrig ha kunnat få tag i dokumentet, även om jag beskrivit platsen för er. Man måste vara beredd på allting här i världen.»
»Det stämmer», sade Salandra, det är också mitt valspråk. Men hur väl man än räknar…»
»Så kan det gå på tok», ifyllde Bill. »Jag har märkt det i dag. Nu äro vi framme» fortfor han och böjde sig ned över en stor sten för att vältra den åt sidan. »Om jag hade kunnat beräkna… det var katten, vad den var tung», avbröt han sig. »Jag är en smula trött…»
Salandra böjde sig fram för att hjälpa honom. Han förstod, att Bill gömt dokumentet under den stora stenen.
»Upp med händerna!» dånade i samma ögonblick styrman Bills stämma, och han rätade på sig.
Som genom ett trolleri hade han plötsligt en revolver i vardera handen, Den ena höll han riktad mot Salandra, som stod där alldeles handfallen, med den andra höll han banditerna i schack.
De voro allesammans fullständigt överrumplade av denna oväntade kupp.
»Ja, det är inte värt, att någon försöker höja ett vapen», varnade styrman Bill. »Salandra är den förste, som får en kula genom skallen, om någon gör ett försök. Honom har jag åtminstone säkert sikte på. Nå, hur går det… Upp med händerna!»
