Salandra, som hade Bills revolvermynning tätt framför ansiktet, vågade inte annat än lyda, och då de sju banditer, han hade med sig, sågo sin anförare sträcka upp händerna, följde de motvilligt hans exempel.
»Tag ifrån dem vapnen», befallde styrman Bill sina båda vänner. »Det är inte värt, att någon försöker krångla, för då smäller det! Jag vill inte göra er något ont, men ni kunna vara lugna för, att Salandras liv inte är värt ett ruttet lingon, om någon försöker mucka.»
Jim Blasco och Willy voro ej sena att lyda befallningen, och få minuter därefter voro de forna fångarna herre över situationen,
»Ni hade således rätt», fortfor styrman Bill, när allesammans voro avväpnade, »man kan aldrig vara nog försiktig. Ni har sagt många visa ord i dag, min bäste herr stråtrövare, och intet var sannare än det, att hur väl man än beräknar, så kan man helt plötsligt stå där med lång näsa. Nu trodde ni, att ni varit så slug och listig, att ingenting kunde hända mer. Ni var så säker om er karta… och här är den också, som ni ser.»
Han höll fortfarande den ena revolvern riktad mot Salandra, medan han hukade sig ned och lyfte upp det lilla paketet, som fanns instucket i en spricka i den stora stenen. De andra banditerna bevakades av Jim och Willy med höjda revolvrar.
»När jag lade ned det här dokumentet på sitt gömställe», fortfor styrman Bill, »så tänkte jag som ni… man kan aldrig vara nog försiktig. Och därför lade jag ned ett par revolvrar, som jag hade med mig just för den sakens skull. Jag är ändå inte en så stor åsna, som ni trodde, herr general. Jag visste, att revolvrarna kunde bli mig till nytta, om jag råkade i ert våld, och tänk… den här gången stämde mina beräkningar.»
»Jag har redan sagt», sade Salandra, när han hun-
