70
vi skola nog reda oss med honom, lita på det. Jag har en idé…»
»Låt höra!»
»Vi måste naturligtvis hålla oss undan från de vanliga, bekväma stråkvägarna, där vi när som helst kunna bli överrumplade och råka ut för samma historia som i dag», svarade styrman Bill efter en stunds eftertanke. Jag tänker på att det blir bäst att vi håller oss uppe på höjderna, där vi ha den bästa utsikten. På det sättet slå vi två flugor i en smäll… Vi undvika banditerna och kunna bli dem varse på långt håll, och om vi komma tillräckligt högt, ha vi ju hela trakten precis som en karta framför oss.»
»Ja, det är det bästa sättet», instämde Jim Blasco livligt. »Men så är det en annan sak… vad skola vi ha att leva av under tiden? Här i ödemarken finns det ju ingenting ätbart eller drickbart.»
»Åhjo, nog finns det källor litet varstans», svarade Bill, »men födan är det mera ont om. Vi ha i alla fall den trösten, att Salandra har det ännu svårare. Han skall föda ett helt band. Vi äro bara tre ryttare…»
»En klen tröst», menade Jim, »när vi i alla fall svälta ihjäl»
»Vi ha mat med oss för två dagar», invände styrman Bill lugnt, »och på andra sidan om bergstopparna där framme finns det stora skogar, där man kan jaga, så mycket man vill.»
»Men då kunde vi ju lika gärna ha fortsatt dit med ens.»
»Nej, det hade varit sämre. Jag ville först ge Salandra tid på sig. Han skall rida före oss. På det viset blir det vi, som hålla utkik efter honom, medan han förgäves letar efter oss. Så slug är han nog inte, att han kan räkna ut, att vi följa efter honom. Så fort vi komma upp på höjderna där framme, så hoppas jag,
