att vi kunna se honom framför oss. Det är alltid skönt att veta, var man har sin motståndare.»
»Utmärkt», utbrast Jim Blasco förtjust. »Du borde ha blivit general, Bill! Nu först begriper jag alltsammans… vi skola hela tiden hänga honom i hälarna och ha ett öga på honom, medan vi leta efter guldgruvan.»
»Just det, ja», sade Bill. »Det är det enda sättet. Annars gå vi aldrig säkra. Då och då göra vi en avstickare ner i skogarna för att skaffa föda, men vi akta oss för att lämna honom ur sikte. Hela tiden skola vi bevaka honom, och hur han letar, så får han ändå aldrig tag i oss. Men nu kunna vi ha pratat nog om den här saken. Låt oss vila oss ett par timmar… vi ha en ansträngande ritt framför oss. Det gäller att hushålla med krafterna.»
Därmed tog han en filt och rullade ihop den till en kudde, som han sköt till rätta under huvudet, när han lade sig ned på marken.
»Är det inte bäst, att någon av oss håller vakt?» frågade Willy.
»Behövs inte», grymtade styrman Bill. »Gå och lägg dig, pojke?»
Ungefär en timme vilade de ut, innan de ansågo tiden vara inne att bryta upp.
»Nu har han lagom försprång», sade Bill. »Det är inte värt att stanna här längre… före kvällen måste vi ha fått syn på honom, om allt skall gå i lås.»
De stego till häst och slogo in på samma väg, som de redan en gång förut ridit samma dag.
»Vad var det, jag sade?» utbrast Bill efter en halvtimmes ritt. »Salandra är före oss… det syns tydligt!»
»Hur så?» frågade Willy, som ej förstod, vad han menade.
»De ha varit nog hyggliga att lämna ett visitkort
