Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
37

Handlanden Lindmans hus församlade upproriska folkhop hade vittnet igenkänt såsom särdeles verksamma tilltalade lärlingarne Gustaf Petersson, Carl August Rosell, Johan Fägersten, gossen Johan hos Smeden Holmberg och arbetaren Fredrik Jacobsson, hvilka alla varit försedda med störar i händerna samt sedermera äfven med stenar, som de kastat och hvilka vittnet förmodade att de medhaft i sina fickor. Som det isynnerhet varit ynglingar, hvilka föröfvade öfvervåldet medelst stenkastning och annat ofog, hade vittnet anmodat Polisbetjenten Ekvall att tillkalla några ordningsälskande män, som vittnet trodde vara församlade på Rådhuset, enär vittnet hoppades att med någon hjelp kunna öfvermanna bemälte lagbrytare. Angående de öfriga oroligheterna nämnde och nästföregående dag hade vittnet sig icke något bekant, enär vittnet ej varit dervid närvarande.

23:o Smeden Carl August Wallin: att vittnet i sällskap med Bleckslagaren Wadner och Gesällen Engdahl följde efter folkhopen, då denne tågade till Häradshöfdingen Fricks egendom, samt stannade vid bäcken, som framflyter i dess granakap, och derifrån åsåg de våldsamheter som vid åbyggnaderna föröfvades. Af de särskilda omständigheter som dervid förelupit hade vittnet sig likväl icke något annat bekant, än att vittnet iakttagit då tilltalade Smedlärlingen Gustaf Petersson ryckte ut fönsterbågarne i drängstugan; att Stensättaren Sjö förde i handen en lång stång, hvarmed han slog en lärgosse, som är i tjenst hos Lagervall, samt att tilltalade Löfgren med en sten slog en person vid namn Carlsson; sedan emedlertid de till stället anlände soldater gjort försök och till en del lyckats att fördrifva våldsverkarne, hade vittnet jemte Wadner och dennes broder samt Garfvaren Kjellberg, hvilka uppehållit sig på samma ställe, nödgats söka tillflykt i qvarnen undan stenkastning, som vid sagde tillfälle ånyo påbörjats med stor våldsamhet af upprorsmännen, hvarefter vittnet icke vidare varit i tillfälle att iakttaga någon af lagbrytarnes ytterligare våldsamheter, hvilka snart derefter vid Häradshöfdingen Fricks egendom upphörde.

24:o Smedgesällen Carl Erik Blomberg: vittnet hade icke varit närvarande vid något af de uppträden, som vid ifrågavarande tillfällen ägde rum, samt kunde af sådan anledning icke meddela andra upplysningar derom, än att då vittnet på Onsdagsaftonen hemkommit kl. ½ till 9, Smedlärlingarne Sandberg och Jonas Berg sant Gesällen Landén, hvilka alla äro anställde hos samme Mästare som vittnet, hemkommit kl. ungefärligen tolf på natten, sedan Landén likväl varit på ett kort besök hemma kl. ½ till 9 samma afton men åter utgått; gossen Berg hade då skrytsamt berättat att han gått i upprorsmännens första led samt att han slagit ut fönster i Häradshöfdingen Fricks lusthus; äfvensom såväl bemälte Berg som Sandberg omtalat att de deltagit i stenkastningen vid Handlanden Lindmans hus samma afton. Då Landén hemkommit sagde afton hade vittnet sagt till honom: ”nu har väl du också varit ute”, men på berörde fråga icke erhållit något svar. Påföljande Söndag, då samtal angående oroligheterna under nästföregående vecka uppstått, hade Berg i afseende på sin delaktighet deri sagt till sin mästare att Berg dervid ”ej gjort värre än Landén”, enär denne kastat sten, han som Berg, samt att vittnets kamrat Gesällen Malmgren, hemkommen om aftonen, yttrat: ”när jag såg att Herrarne kom så schappade jag”; tilläggande vittnet, att hvarken lärlingarne eller Landén varit ute förr än Onsdags aftonen.

Hörd i anledning af Blombergs vittnesmål vidgick tilltalade lärlingen Berg, att han, såsom vittnet berättat, sagt till sin mästare att Berg ej gjort värre än Landén, men bestridde i öfrigt vittnesmålet.

25:o Pipfilaren Nils Magnus Lundqvist: att vittnet icke var i staden hvarken Tisdagen den 25 sistl. September eller nästpåföljde dags förmiddag, och således ej kunde meddela några upplysningar angående de då timade uppträden; men att vittnet kl. ½ till 4 e. m. sistnämnde dag anlände till staden och snart kom i sällskap med Pipfilaren Nils Magnus Ekelund samt tilltalade Lönnegren och Lundström, af hvilka den sistnämnde uppgifvit att han sökte sin son Gustaf, som han på förmiddagen skulle hafva sändt till staden i något ärende; att sedan de dels besökt det då ankommande ångfartyget, dels ock varit inne på åtskilliga näringsställen samt der intagit förtäring, vittnet och dess följeslagare begifvit sig till stora torget, hvarefter Lundström, Lönnegren och vittnet varit hos Handlanden Lindman, som på deras fråga om han hade spanmål till salu, svarat jakande, med tillägg att rågen kostade 17 Rdr, vartill Lundström svarat: ”den blir väl för bättre”, dock utan att hafva fällt berörde yttrande i hotande ton; att Lundström på Lindmans begäran stadnat efter och talt enskildt med Lindman, och således skiljt sig från vittnet, som gått till postkontoret; att vittnet varit närvarande vid första uppträdet utanför Handlanden Lindmans hus, hvarest den der församlade folkmassan, oaktadt erhållne förmaningar att åtskiljas och lugna sig, hurrat och fört oväsende; att vittnet bland dervarande Husqvarnaboer igenkände Ahlin, Löfqvist, Lundgren, Löfgren, Blomstrand, Eklund, Skönborg och Ekvallarne samt Lundström, hvilken sistnämnde var inbegripen i samtal med en herre angående spanmålsaffärer, dock kände vittnet icke om nyssuppräknade personer deltagit i hurraropen och oväsendet; att vittnet stött Lundström på armen, för att varna honom för att på något sätt förgå sig; att vittnet jemväl varit närvarande vid det uppträde, som sedermera ägde rum utanför staden vid Häradshöfdingen Fricks egendom och der ånyo sammanträffade med Löfgren och Lundgren samt förnummit buller och oväsende vara å bane, men likväl, enär vittnet stått på något afstånd derifrån, icke iakttagit hvad som dervid tilldragit sig, hvarom vittnet, oaktadt allvarliga föreställningar, icke kunde förmås att meddela några upplysningar, utan tillade derom endast, att sedan oväsendet fortfarit en stund, folket kommit rusande derifrån åt staden, dit vittnet jemväl skyndat samt der åter omkring kl. 9 träffat Ekvallarne och Eklund bland de flyende; att vittnet fortsatt vägen till östra delen af staden, hvarest en stor och bullersam folkmängd var samlad; att vittnet och Eklund smugit sig utmed Storsjöraden, förbi folkmassan, på afstånd från hvilken vittnet och Eklund stadnat utmed Slagtaren Lindgrens hus vid östertull och der qvarblifvit en stund, men icke