förfärlig förödelse. Då emedlertid oväsendet fortfor uppe vid lusthuset, hade vittnet begifvit sig deråt och sedan drängen Frans Johnsson, hvilken påträffades i buskarne, upplyst att endast några pojkar skulle vara vid lusthuset församlade, gått fram till stället och funnit en hop af minst hundra personer, hvilka tycktes vara gesäller och lärlingar, förande oljud och utöfvande våldsamheter. På taket af lusthuset voro två pojkar, i hvilka vittnet ej med säkerhet kunde igenkänna tilltalade lärlingarne Frans Johan Öberg och Carl Abrahamsson, ehuru dessa voro af samma storlek, sysselsatte att med en stång slå på den der anbringade prydnaden. Sedan vittnet uppmanat hopen att upphöra med våldsamheterna, aflägsnade sig vittnet derifrån och såg i buskarne en person, den vittnet ej kunde igenkänna, innehafva ett soldatgevär, som blänkte i månljuset. Vittnet återvände härpå till staden och begaf sig hem, sedan vittnet dessförinnan besökt endast torget och Rådhuset. Vidkändt.
68:o Apothekaren Ferdinand Pauli: På aftonen den 26 September begaf sig vittnet i sällskap med Magister Welin till Lindmans hus, sedan vittnet af Welin fått höra att fönster der inslogos. Då vittnet fann att någon betydligare folksamling ej var på stället, afsände vittnet en polisbetjent för att härom underrätta den å Rådhuset samlade patrullen. Efter någon stunds förlopp ankom patrullen, då våldsverkarne kastade från sig de förut begagnade störarne och lupo åt alla håll. En yngling, svärtad i ansigtet och för vittnet obekant, sprang i förskräckelsen nästan i armarna på vittnet, som då qvarhöll och lemnade honom till afhörda vittnet Åhl och några andra, af hvilka han affördes till stadshäktet. Vittnet följde med ett stycke väg, men vände snart åter samt mötte en person, som sprang, kastande från sig en stake och stupade omkull; hvarefter han greps och af de kringstående uppgafs heta Almgren; och påminde sig vittnet, som nu ej med säkerhet i Almgren kunde igenkänna den person, som vid sist omförmälda tillfälle blef häktad, att den som föll omkull, innan han häktades, innehade en stake. I sällskap med en del af patrullen gick vittnet sedermera till Rådhuset, hvarvid en folkmängd, som der samlat sig och sökte befria de häktade, skingrade sig åt alla håll. Vidkändt.
69:o Snickaren L. P. Gullberg: På aftonen ifrågavarande Tisdag förnam vittnet oväsende å östra Storgatan samt såg tre personer gå arm i arm fram och tillbaka och slutligen stanna utanför Handlanden Lindmans hus, der de ropade ”ut med Lindman”; och hörde vittnet sägas att en af desse varit Stenroddaren Carlsson. Efter en stunds förlopp tillkom mycket folk och oväsendet ökades. Påföljde dag om morgonen hade vittnet sett en hop folk bege sig till Häradshöfdingen Rudling. På aftonen samma dag var en folkmassa samlad utanför Assessorn Wickboms gård och deribland igenkände vittnet tilltalade Faktorismeden Ahlin, hvilken dock, såvidt vittnet förnam, ej förehade något våldsamt. Sednare på aftonen hade en folkhop anländt till Handlanden Lindmans hus, hvarest nästan alla fönstren inslogos, men af hvilka kunde vittnet ej upplysa; dock igenkände vittnet, sedan våldet redan var fullbordadt, bland de qvarstående ofvanbemälde Ahlin, som, på tillsägelse af Häradshöfdingen Rudling att bege sig hem, sade sig hafva ärende i staden, men ej ville uppgifva beskaffenheten deraf. Snickaren Ahlbergs lärling Hofvenberg, som utan att företaga några våldsamheter, endast sökte undvika att låta se sig af vittnet, samt tilltalade Svarfvaren Dahlgren, hvilken stod i gränden midt emot Lindmans hus. Vidkändt.
70:o Bokhållaren Carl Bergegren: Utanför Lindmans hus hörde vittnet bland den der på Tisdags afton samlade hop en person, som Stadsfiskalen sade heta Malmberg, yttra: ”vi samlas i morgon litet manstarkare”. Då vittnet påföljande afton en stund var ute i staden, iakttog vittnet, att en lång mansperson med ljust hår, och snarlik tilltalade Pantzar, samtalade med Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren von Sydow, samt hörde tilltalade Carl Svensson, omkring klockan half tio, å jernbron yttra till Kronoarbetskarlen Lax och några andre der samlade personer, ”att Carl Svensson kunnat erhålla råg hos Lindman, men att Svensson, som för tillfället ej behöfde råg, icke velat hafva någon”. Torsdagen den 27 September, på morgonen, kom bemälte Pantzar, hvilken såg ruskig ut och tycktes ej hafva sofvit om natten, in uti vittnets husbondes, Boktryckaren Björks bod, för att hemta en tidning; och då Björk, sedan Pantzar upplyst att han vore från Rogberga, yttrade: ”ni voro många derifrån inne i staden i går afton”, utlät sig Pantzar: ”vi voro ej flere än tre”, samt syntes efter afgifvande af detta svar blifva mycket förlägen. Vidkändt.
71:o Drängen Johan Magnusson: Vittnet, som intill den 24 i denna månad var i tjenst hos tilltalade Hamndrängen Daniel Andersson, hörde denne, före Onsdagen den 26 nästlidne September, hvarken till vittnet eller någon annan yttra missnöje öfver de stigande sädespriserna, men förmärkte deremot tilltalade Malmberg samt Brandvaktskarlarne Bergsten och Gustaf Friberg på Tisdagen, dock utan att nämna till hvad ändamål, sins emellan yttra det de borde hafva ett hjul. På Onsdags morgon tillsade Daniel Andersson sine timmerkarlar att gå till Häradshöfdingen Rudling och Handlanden Lindman, men förmanade dem tillika att gå fredligt till väga och icke röra någon, hvilken förmaning i första rummet ställdes till Arbetskarlen Malmberg, den Daniel Andersson förehöll för det han redan då druckit för mycket. De begåfvo sig härpå åstad med Arbetskarlarne Carlsson, Carl Svensson och Malmberg i spetsen, först till Häradshöfdingen Rudling och sedan, åtföljde af denne, till Handlanden Lindman. Sedan de återkommit till Daniel Andersson, hade denne gifvit dem frukostlof och derjemte yttrat sig förmoda det något arbete af dem den dagen väl icke vidare vore att påräkna. Under loppet af förmiddagen hade vittnet varit utanför Handlanderne Sjöbergs och Borgs salubodar samt iakttagit, att folket genom sin enträgenhet och sitt hot slutligen nödgat desse att komma ut. Ifrån Borgs salubod hade vittnet åtföljt hopen till kronomagasinet, men derifrån begifvit sig hem. Både vid frukost- och middagstiden hade Malmberg bedt vittnet att till bygget, för Malmbergs räkning, medtaga en yxa, emedan, såsom han
