Sida:Uppslagsbok för alla 1910.djvu/294

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

hvarefter ngt formas. Pro for'ma, för syns skull. -alitēt, formlighet, antaget bruk. -āt, storlek o. form på en bok l. ett papper.

forma, bergsv., det hål, hvarigm blästern indrifves i masugnar, härdar o. d.

form-aldehyd, kem., H. CHO, som antisept. medel tjänande metylalkohol.

formalīn, kem., i vatten upplöst form-aldehyd (ett som antisepticum tjänande metylalkohol).

formān, kem., klormetylmentyleter, anv. som inandn.-medel vid luftrörskatarrer, is. snufva.

formation, lat., geol., de aflagringar, s. bildats samtidigt med någon af hufvudperioderna i jordens utveckling. Hvarje f. kännetecknas af lämningarna efter särskilda växter o. djur.

for'mel, lat., 1) kem., uttryck, s. angifver hka grundämnen och huru många atomer af hvarje sdnt en smnsatt kropp innehåller, t. ex. KOSO3 = 1 at. kalium, 1 at. syre, 1 at. svafvel o. 3 at. syre; n 2) mat., framställn. af mat. lagar gm mat. tecken, t. ex. (a + b)2 = a2 + 2ab + b2.

Formentēra, en af de span. Pityuserna, 96 kv.km., 2,258 inv.

For'mia, ford. Formæ, it. st. vid Gaëtaviken. 8,108 inv. Ber. för sitt härliga läge.

formīca, lat., ent., myra.

formidābel, lat., fruktansvärd.

for'minx, forngr., cittran liknande instrument.

Formōsa, Taivan, ö v. Kinas sydöstra kust, 34,974 kv.km., 3 milj. inv. Hst. Taivan.

formsand, mycket fin, något lerhaltig sand, s. använd, till gjutformar i gjuterier.

For'muja concor'diæ, se Konkordieboken.

formulär, fr., visst antaget skrifsätt; själfva papperet, där de allm. ordalagen äro tryckta l. skrifna, med tomrum lämnade för speciella bestämmelser.

Fornarīna, La F., it., »bagerskan» Rafaels älskade; förebild för flere af hans kvinnofigurer.

Fornell, Bror Edvard (pseud. Jeremias Munter), militär, novell-förf., f. 1820 nära Göteborg, 66 öfverstelöjtn. v. marin-reg., d. 69 Karlskrona. Skr.: Etyder (48), En gnista (51), reseskildr. från Italien m. m.

fornkunskap, se arkeologi.

fornminnesföreningar finnas i de flesta civiliserade land, o. i Sverige stiftades den 1:a: Förening för Närikes folkspråk och fornminnen, 1856; Svenska f. stift. 1869. Dessutom ha de flesta landsk. egna f. Dylika stiftades 1844 i Norge o. 1870 i Finland.

fornnordiska språket och litteraturen. F. språk, är egentl. det spr., s. i forntiden talades i skandin. norden o. hvaraf ngra sparsamma återstoder finnas i de äldsta nordiska runristningarna. Omkr. 9:e årh. delade det sig i östnordiska l. fornsvenska o. forndanska samt västnordiska l. fornnorska o. isländska, från hka 4 de nu brukl. språken närmast leda sitt ursprung. I vanliga fall menas dock med f. spr. det språk, hvarpå den fornisl. o. fornnorska litteraturen blifvit förf. (d. v. s. västnordiska) o. hkt i denna literat. äfven benämnes norröna tunga. — F., fornisl. l. norröna lit. är förnämligast bevarad i runristningarna, dels i Sämunds o. Snorre Sturlessons Eddor (se d. o.), dels i kväden af Övind Skaldaspiller (omkr. 950), Egil Skallagrimsson (d. omkr. 990), Tormod Kolbrunarskald (d. 1030), Olof Tordsson Hvitaskald (d. 1259) m. fl., dels i de af den nordiska historieskrifningens fader, Are Frode (d. 1148), förf. Islendingabok o. Landnamabok, den senare forts, af Sturla Tordsson (d. 1284). Jfr Isländska språket o. lit.

fornskriftsällskapet, se svenska f.