Den framställda frågan får således icke anses hufvudsakligen gälla runinskrifterna, och det så mycket mindre, som deras ordförråd är så ringa och i flere afseenden fattigt, att en genomgående jämnförelse dermed knappast kan göras, utan att en större vidlyftighet användes, än de trånga gränsorna för denna lilla uppsats medgifva.
Det torde derföre vara tillräckligt att förnämligast fästa afseende på språket i de äldsta Landskapslagarna, samt att uppsöka de punkter, uti hvilka detta skiljer sig från Isländskan, samt att sedan derifrån leda sig till besvarandet af hufvudfrågan, huruvida dessa skiljaktig heter helt och hållet eller till en del äro uppkomna i en jämnförelsevis senare tid, eller om de äro att hänföra till en tidsålder före de nu kända äldsta handskrifter från Island och Norge? Detta betraktelsesätt förbjuder likväl ingalunda, att det äldre runspråket stundom samtidigt rådfrågas, särdeles som detta den Nordiska tungans uräldsta vittnesbörd om sig sjelf ofta på ett afgörande sätt upplyser äfven ganska dunkla språkföreteelser.
Men för att kunna bestämma, huruvida afvikelserna uti vårt äldsta lagspråk grunda sig på några jämnförelsevis äldre språkförhållanden, än de, som finnas uti den äldre Isländskan, torde det vara nödigt att först eller samtidigt göra en i möjligaste mon kortfattad framställning utaf dessa afvikelser.
Olikheterna mellan det Fornsvenska lagspråket och Isländskan.
Dessa olikheter kunna vara af 3:ne slag:
- med afseende på ordbildningen eller ljuden i ordens rotstafvelser eller afledningsändelser, —
- med afseende på ordböjningen eller ordens böjningsändelser, — och
- med afseende på ordfogningen.
De olikheter, som höra till det sist nämnda eller tredje slaget, äro dels icke så stora eller så synbart framträdande, och dels är denna sida af den Forn-nordiska språkläran ännu så föga bearbetad, att det knappast låter sig göra att i detta afseende vinna en fullständig öfverblick, ja, det skulle knappast blifva möjligt att samman tränga de spridda iakttagelserna inom gränsorna af en så kortfattad framställning som denna. Det blir derföre ändamålsenligast att hufvudsakligen fästa sig vid olikheterna af de tvänne först nämnda slagen.
