I. Olikheter med afseende på Ordbildningen, hvilka visa sig antingen ati ordens rotstafvelser eller uti afledningsändelserna. — I afseende på vocalerna uti rotstafvelserna står Forn-svenskan i allmänhet på en äldre ståndpunkt än Isl., utom i fråga om diphthongerna; likväl har den Fn-Germaniska diphth. iu oftare blifvit bevarad i Fn-Sv., än uti Isl., der den då gått öfver till ió, t. ex. biuþa, þiuver Isl. bióða, þiófr, stundom till ý, såsom diur, Isl. dýr. Men Forn-sv. hade redan på Landskaps-Lagarnes tid förlorat alla öfriga diphthonger, då de Isl. au och ey hade gått öfver till ø, och ei till e.[1] Uti det äldsta runspräket stå dessa qvar på den gamla, ja, till en del på en ännu äldre ståndpunkt , ty der fanns ännu icke det redan i den äldsta Isl. vanliga omljudet. Ey hade der ännu icke utvecklat sig ur au, utan det hette der, liksom i Isl., dauþr död, men det Isl. Eysteinn hette Austain, nu Ø-sten l. Östen. Isl. dipht. ei är en afkomling af det Runska ai, såsom aiga, stain, Isl. eiga, steinn. — Det Fn-Sv. ljudet a för det långa â, som nu uttalas på Isl. såsom á (au), är otvifvelaktigt äfven det äldsta, och det Isl. uttalet á (au) och Nysv. å äro vida yngre, åtminstone när de uppkommit genom inverkan af t. ex. ett sedan förloradt n eller h, såsom uti á præp., för an å, Ás, för Ans Ås, gás, för gas gås, bás, för banst bås, á, slá, máttr, för aha l. ahva, slaha, mahtr, å, slå, makt, o. s. v.
Men om det långa â haft ljudet af rent a, så följer deraf äfven, att det Isl. æ, som nu har ljudet ai, i äldsta tider moste haft ljudet ä eller e, d. v. s. varit en vocal och icke en diphthong. Af samma grund har då också œ, som är omljud af vocalen ó, haft enkelt vocal-ljud, således antingen ø ss. i LL. (bröþer pl.) eller ŷ som i Guta Lag (bryþr pl.). Efter analogien borde detta œ af Isländingarne uttalas som oi, men de uttala det i stället som ai, och således på samma sätt som ursprungligt æ. Dessa bägge Isl. ljud höra således till de jämnförelsevis yngre.
Det gamla ursprungliga u-ljudet har ofta bibehållit sig uti Fn-Sv., men har i Isl. blifvit brutet och öfvergått till o, t. ex. hulder huld, Isl. hollr, skuþa skoda, Isl. skoda, bulster bolster, Isl. bólstr, för bolgstr l. bulgstr.[2]
Isl. förlänger vokalerna a, o, u, när de efterföljas af l med derpå följande läppljud (såsom lb, lp, lf, lv, lm) eller gomljud (lg, lk) och ls; således Isl. hálbr, stólpi, kálfr, h´álmr, tólg (eg. tálg), fólk, háls,
