hvilka alla hafva det ursprungl. korta vocalljudet uti LL:s halver, stulpi, kalver, halmber, talgh, folk (Run. fulk), hals. I detta afseende står Fn-Sv. således på den äldre ståndpunkten. Ännu längre går Isl., då hon äfven förlänger de flesta vocaler framför ng, nk, t. ex. lángr, leingi för langr, lengi, och detta t. o. m. i ändelser, t. ex. konúngr, ynglingr.
Uti Isl. och Fn-Sv. verkar ett efterföljande i (j) omljud på en föregående vocal: hand får i pl. hendr händer, af ipf. brann kommer brenna bränna, son l. sunr har pl. synir (Uppl. synjer) söner, af bróðir kommer brœðr bröder; ehuru detta ursprungliga omljuds-i dock oftast sedermera försvunnit. I detta fall stå Isl. och Fn-Sv. således på samma ståndpunkt; men det äldre Runspråket vet ej af denna förändring.
Uti verbernas böjning verkar detta i deremot ett omljud inom Isl., hvarutaf Fn-Sv. icke alls haft någon känning, och i hvilket afseende hon således står på en äldre punkt. I de starka verber, som hafva a, á, u l. iú till rot- eller stamvokal i något tempus, intrăder omljud uti pl. af præsens, samt i hela impf. conj.; t. ex. af det Isl. láta blifver sing. af præs. ek læt (i st. f. ek lát), men i pl. kommer inf:s vocal igen uti vèr látum, Fn-Sv. har deremot a i sg. och pl. later, latum; — likaså af Isl. skióta blifver sg. af præs. ek skýt, pl. skiótum, men Fn-Sv. præs. skiuter, skiutum. Impf. conj. af det Isl. brenna brinna. skulle heta brunna l. brunni, men det heter med omljud brynna, pl. brynnim, i Fn-Sv. deremot utan omljud brunni, pl. brunnum. På samma sätt i Isl. fara blifver ipf. conj. fœra, fœrim, men Fn-Sv. fori, forum, samt uti Isl. skióta, ipf. conj. skyta, pl. skytim, Fn-Sv. skuti, skutom. Häruti följer Sv. således fornbruket och Isl. har lidit förändring.
Men det finnes dessutom ett annat slags omljud, nämligen det som ett efterföljande u eller v verkar på ett föregående a, så att det förvandlas till ö. Detta u-omljud är af 2:ne slag; 1:o) Det starka, såsom i orden: björn, örn, sköld, kött, och 2:o) det svaga, som blott inträder, när ett u verkligen finnes (el. nyl. funnits) i den efterföljande stafvelsen. Detta sista omljud är jämnförelsevis en nyhet inom Isl. (dock åtminstone 5-600 år gammal), som aldrig gjort sig gällande i Fn-Sv., lika litet som i något annat Germaniskt språk. De Isl. orden: öllum, sögur, stöpull, sök(u), vöðvi heta i LL. allum, sagur, stapul, saku (dat. sg.) sak, waþwi vad.
Betrakta vi åter consonanterna, så skola vi finna, att Fn-Sv. äfven i anseende till dem ofta nog eger ålderdomligare former än Isl., och detta gäller framför allt i fråga om deras hopsmältning eller assimilering, hvarutinnan Isl. går ännu längre än Fn-Sv.
