Isl. låter vanligtvis a hopsmälta med följande k eller g till kk och med t till tt, samt m med p till pp. Fn-Sv. har även till en del varit underkastad samma lag, men likväl icke så genomgående i alla förekommande fall. T. ex. Isl. bekkr, Fn-Sv. bænker bänk, ekkia, Fn-Sv. ænkia änka, Isl. sökkva, Fn-Sv. sænkia sinka, Isl skykkja l. skikkia kappa, eg. skynke; men i andra fall har denna assimilering äfven för sig gått i Sv., t. ex. tacka, backe, dricka för *þanka, *banki, *drinka[1] (dock finnes nk ännu uti drunkna, Isl. drukkna). Likaledes hopsmälta nt till tt, t. ex. LLag. mantul, mantel, blifver Isl. möttul, Isl. stuttr kort, stytta förkorta, VGL. har stunta,[2] E. to stunt hindra i växten, samt adj. stunt vred, kort för hufvudet. äfvenså Isl. vetr (Guta L. wittr), Landsk. Lagarne vinter. Isl. behandlar dessutom nd i vissa fall på samma sätt som nt och äfvenså ng som nk, särdeles uti ipf. af verber med dylikt rotljud, såsom binda, batt, vinda, vatt, binda, vinda, stinga, stakk (för stang), springa, sprakk (för sprang). Dessa verber hafva derföre också i Sv. liksom klufvit sig till tvänne: stinga, (fornt) stang (hvaraf stång och stänga) och sticka, stack, samt springa, sprang, och spricka, sprack. — Här befinner sig Sv. således oftare på en ålderdomligare punkt än Isl. Sammaledes när mp hopsmältes till pp, t. ex. kappi kämpe (likväl eger Sv. i kapp); Isl. happ lyckträff (slägt med E. happy) igenfinna vi uti det Sv. det hampar sig väl; Isl. toppr qvinnohufvudbonad är Fn-Sv. tymp,[3] Dalska och Gotl. timp.
Uti ett annat fall eger åter Isl. språket företrädet framför Forn-svenskan, nämnligen deruti att Isl. öfver allt uti ordens uddjud eller början bibehåller h framför l, n, r, under det att denna adspiration städse är bortkastad i Fn-Sv., utom i Runspråket. Och huru rotfast och väsendtligt detta h en gång var, bevisas bäst deraf, att det i Sanskrit, Grekiska och Latin beständigt motsvaras af κ eller c (k). Det heter sålunda på Isl. hlaða L lada, hlíf (Lat. clipeus) sköld, hlióta ljuta, få, hlœgiligr löjelig; hnakki nacke, hnefi näfve, hníga niga; hrafn ramn, korp, hrár rå, jf. Lat. crudus, caro, Gr. κρέας, hrönn, g. hrannar, bölja, jf. Gr. κρήνη, Dor. κράνα, källa.
Två mycket närbeslägtade ljudmöten äro fn ock mn; Isl. älskar det förra, Fn-Sv. det senare. Isl. har derföre fn, när detta ljud står
- ↑ De med denna lilla stjerna utmärkta orden kunna icke uppvisas uti denna form, men hafva blifvit antagna, emedan de sannolikt en gång hafva funnits.
- ↑ Af samma rot är det Norrländska stinta f., liten flicka.
- ↑ Se Skråordningar, samlade af G. E. Klemming, Sthm 1856, s. 104 (tillhörande Svenska Fornskrift-Sällsk. Samlingar).
