på forn grund, men förvandlar äfven stundom oriktigt ett ursprungligt mn till fn; Sv. går den motsatta vägen och bibehåller alltid det Isl. forngrundade mn, men förvandlar ursprungligt fn till mn. Således hrafn, fh-T. hraban, Gl-Sv. ramn, Gr. κόραξ, Lat. corvus, Isl. svefn sömn, Gr. ὕπνος, somnus, Sanskrit svapnas (dröm). Och tvärtom: Isl. nafn namn, af Lat. nomen, Sskr. naman; safna, Sv. samna (samla) af saman, af Sskr. samas æqvalis, similis, æquus, omnis, Gr. ὁμός, (och ἅμα adv.), Isl. samr den samme. Fn-Sv. visar dock äfven en benägenhet, att icke alldeles sakna labial på detta ställe och insätter derföre ett p mellan m och n, och får stundom nampn namn, sympn sömn. I dessa fall stå således Isl. och Fn-Sv. lika nära forntiden, hvar på sitt håll.
Ett något liknande förhållande eger rum dessa bägge beslägtade dialecter emellan i fråga om halfvocalen v. När v står i ordens början framför r och framför vocalerna ó, œ, u och y, så bortkastas det uti Isl., men bibehålles för det mesta uti Fn-Sv.; men när v deremot står i ordstammens slut, eller såsom ett afledningsljud, då bibehålles det af Isl., men bortstötes oftast af Fn-Sv. — Isl. har således: reiðr, reka, rak, rangr, rída, der Fn-Sv, har vreþer, wræka, wrak, wranger, wriþa. Isl toler lika litet v framför de nämnda ó, o, œ, u, y, t ex. hverfa, hvarf, hurfum, Fn-Sv. hwærfa, hwarf, hwurfum, Isl. vinna, vann, unninn, i LL. winna, part. wunnin, Isl. werða, part. orðinn, LL. warþa, wurþin vorden. I andra fall hafva åter bägge dialecterna förlorat det uddljudande v, t. ex. ull ull, Got. vulla, T. wolle (hvilket dock äfven saknar uddljudande v redan i Sanskr. ûrnâ f., Litauiska vìlna, Rysk. vólna ull, ehnru ûrnâ anses komma af roten var l. vri betäcka, värja; äfv. varm hör troligen hit);[1] likaledes Isl. eið-sœri, Fn-Sv. eþ-söre; men deremot Isl. sveria, ipf. sór, och Sv. svärja, svor. — Ifråga om aflednings-v har deremot Isl. företrädet; t. ex. uti verber höggva hugga, stökkva, Fn-Sv. stænkia, sökkva, Fn-Sv. sänkia, comp. fölvari blekare, hvaraf falna, fal-aska, Isl. söngr, pl. söngvar, Uppl. L. sanger sång. Blott VGL. har ordet waþwi, Isl. vöðvi vad (tjockben), och Runspråket har staþvi dat. sg., Isl. stöðvar f. pl, station, ställe. VGL. har äfven ett staþvi m., med betydelsen stadga, lagbestämmelse, och Guta Lag. stinkva, och part. haggvin, Isl. höggvinn, af höggva hugga.
- ↑ Jf. Sanskr. pûrnas plenus (för *pelnus, *pernus), Got., fulls full (för *fuln l. *furn), Gr. πλέος, och πίμπλημι och πίπλημι, Litauiska pilnas adj., Rysk. pólnyi.
