Men innan vi öfvergå till de olikheter, som te sig i böjningsändelserna, kan det var skäl att vidröra en utmärkande egenhet, som uteslutande tillhör Fn-Sv., och som aldrig uppståt inom Isl.
När ett r vid afledning eller böjning skulle följa omedelbart efter ett l eller ett n, så inskjuter Fn-Sv. ett d dem emellan för välljudets skull eller för att minska hårdheten vid consonant-mötet. T. ex. fulder, Isl. fullr full, alder, Isl. aller all; men så snart r försvinner, så försvinner också d, således i fem: full, all, full, all. Likaså med n t. ex. sander, Isl. sannr sann, præs. findr, Isl. finner (l. fiðr), tænder, pl. af tann, Isl. tennr, pl. af tönn tand. — I analogi härmed inskjuter Fn-Sv. äfven för välljudets skull ett b mellan m och l, samt mellan m och r, t. ex. gamblær pl. f. Isl. gamlar af gamall, hambla, Isl. hamla hindra, samt domber, Isl. dómr dom, warmber, Isl. varmr varm, hambri dat. af hamar. — Denna egenhet i Fn-Sv. är utan tvifvel icke ärfd, utan en jämnförelsevis senare tillkommen utväxt, som också ingalunda utgör någon prydnad.
Detta nu i korthet framställda visar dock, att det Forn-Svenska lagspråket i många fall stod på en äldre ståndpunkt, än Isländskan från samma tid, när fråga är om ljuden i ordens rotstafvelser. Blifver åter frågan om afledningsändelserna, så har Fn-Sv. visserligen dessa hvar för sig i allmänhet lika ålderdomliga som Isl., men dessa ändelsers antal och mångfald är mycket inskränktare. Grunden härtill torde dock till en icke ringa del ligga i våra fornskrifters fåtalighet och deras följande ordfattigdom, hvadan vi således nu ej kunna skaffa oss någon fullständig kunskap om språkets då varande tillgångar.
II. Olikheter i afseende på Ordböjningen.
I afseende på ordens böjning eller böjningsändelserna, råder uti Fn-Sv. i allmänhet en större enkelhet, och ändelserna äro icke så utpräglade och fulltoniga som uti Isländskan. Detta vill med andra ord säga, att Sv. uti en jämnförelsevis senare tid i detta afseende lidit många kännbara förluster. Så har den uti Isl. så formrika decl., efter hvilken böjas t. ex. völlr, vallar, velli, völl och skiöldr, skialdar, skildi, skiöld, fått en vida mindre omvexlande böjning uti Forn-Svenskans walder, wallar, walli, wall, och skiolder, -ldar, -ldi, -ld. Af den utmärkande acc. pl. på -u (Isl. völlu, skiöldu) finnes i Fn-Sv. högst få exempel i behåll, hvilka kunna uppsökas uti Rydqvist Sv. Spr. Lagar, 2:dra bandet, der de finnas med största noggrannhet samlade uti den 3:je starka decl. Samme Författares
