2:dra starka decl., som utmärkes af acc. pl. på -i, har äfven till större delen blifvit sammanblandad med 1:sta decl., som har acc. pl. på -a. Äfven den starka Isl. decl. på -ir, t. ex. læknir, g. -is, pl. -ar, är nästan alldeles försvunnen; i det antingen r blifvit afnött i nom. sg., men likväl böjningen bibehållit sig stark i andra casus, eller ock har den h. o. h. öfvergått till svag. Uti Guta Lag har t. ex. ordet oyri (Isl. eyrir) bibehållit stark böjning, hvarpå jag fäst uppmärksamheten uti mina Gutniska Urkunder (Inledn. s. XXI). Prof. Schlyter[1] är i denna punkt af en annan mening; men K. Bibl. Rydqvist delar i Sv. Spr. Lagar[2] min åsigt, och det var en ren glömska, att jag ej uti nämnda skrift kom att nämna detta.
I fråga om den bestämda ändelsen i substantivernas dat. pl. hafva Isl. och Fn-Sv. gått hvar sin väg. Som bekant är utgöres denna bestämda ändelse utaf pron. hinn, hin, hitt, eller snarare af det ännu äldre inn, in, itt, som hänges efter substantiverna, och i begynnelsen böjdes lika sjelfständigt som detta; t. ex. Isl. masc. konungr’inn, konungs’ins, konungi-num (för konungi-inum), o. s. v. eller fem. sól’in, sólar’innar, sólu-nni (för sólu-inni), o. s. v. Pl. manneskiur-nar, manneskn’anna (för: manneskna-inna), manneskju’num, o. s. v. I nom. pl. t. ex. har Isl. bibehållit ändelsens r, både för hufvudordet och pronominal-suffixet, och säger manneskjur-nar, Fn-Sv. har tappat det första r men behållit det senare och säger menniskio-nar, Ny-Sv. har tvärtom menniskor-na. I dat. pl. har Isl. menniskju-num, således har substantivet förlorat sitt m, Fn-Sv. har åter mist suffixets um och säger menniskjum-in (för menniskjum-inum).[3] Någre hafva trott, att detta -umin l. -omen vore blott en omkastning af -onem, t. ex. gatomen för gatonem, emedan ordet efter utseendet dymedelst kom att ligga så nära intill det Isl. götunum. Men att det så icke förhåller sig, ses bäst af den form, hvaruti denna ändelse förekommer i den äldsta af alla Svenska Skråstadgar, nämnligen i Bältare-Svennernes skrå, skrifvet före år 1437,[4] der man träffar former som swenomon, brödromum och slutligen swenom’nom, hvilken sista således ligger ganska nära den full ständigaste, som skulle vara svenum-inum.
- ↑ Gotlands Lagen, Glossar., ordet: Oyri.
- ↑ Sv. Språkets Lagar, II. s. 47.
- ↑ Rydqvist, anf. st. s. 250.
- ↑ Skråordningar, ss. 3—4.
