En annan Forn-Sv. ändelse af lika eller högre ålder, och hvilken uti Isländskan aldrig träffas lika fullständig, är den, som tillhör genitivus af det reflexiva pronomen, hvilken uti alla Landskapslagar (endast, besynnerligt nog, med undantag af den äldste, Vestg. L.) suandom, men i Guta Lag alltid, heter sina (sui). Ja, detta sina träffas till och med uti ett skrå af år 1471.[1] Denna form öfverensstämmer på det närmaste med det motsvarande Got. seina, hvaremot Isl. blott eger sín, utan slut-a. Dessutom kan Fn-Sv. uppvisa de analoga plurala genitiverna vara, Isl. vár (nostri, nostrum) och idhra, Isl. yðvar (vestri, vestrum), der slut-a äfven är bibehållet.[2]
Isländskan har deremot bevarat något mera af den utur Nordiskan snart försvinnande dualis, hvilken i den förre ännu finnes i behåll för såväl pronomina personalia och possessiva som pron. relativa och interrogativa. Af dessa finnas allenast några sparsamma qvarlefvor af pron. pers. uti några Landsk. Lagar; men Guta Lag eger i full kraft det rel. och interrog. pron. hwar, Isl. hvár hvilken af tvänne.
Det svagt böjda Isl. fem. på -a har i gen. sing. ändelsen -u och i nom. plur. ändelsen -ur. Men i Guta Lag, och undantagsvis å 4—5 runstenar i Uppland, Gästrikland och Södermanland,[3] har denne genitivus sing. ändelsen -ur, och hvilken således är lika med nom. plur. Detta står också i full öfverensstämmelse med den i Gotiskan för de nämnda casus gällande ändelsen -ôns. Detta ôns synes först hafva nedsunkit till ôs, så till ôr och sist till ur. Exempel häruppå äro: i Guta Lag: kirkia, g. kirkiur, pl. kirkiur kyrka, kyckas, kyrkor, kuna, kunur, kunur qvinna, qvinnas, qvinnor, Got. qvinô, qvinôns, qvinôns.
Det Ny-nordiska passivets slut-s har, som bekant ār, uppkommit genom det reflexiva pronomen sik, som blifvit hängdt efter verbet och slutligen har fastvuxit dermed till ett suffix eller blott en ändelse. Denna ändelses äldsta Nordiska form var -sk, och dess betydelse var då medial eller reflexiv, icke passiv. T. ex. hann nefndisk Haraldr han nämnde sig (icke han nämndes af andra) Harald, hún settisk niðr hon satte sig ned. Detta sk träffas emellertid blott i de allra
- ↑ Vm brödher kywa sina millan (om bröder kifvas sins emellan) anf. st. ss. 14 och 24.
- ↑ Se Rydqvist anf. st. ss. 474, 475 och 477.
- ↑ Lilj. anf. st. 71 och 2011, 1054 och 871, vidare omtalade i Gutn. Urkund. s. XV, och härtill kommer en runsten i Närike, Lilj. 1024, å hvilken slutorden (efter min omgranskning i somras) böra rättas till: boa(n)ta Kunur Kunas bonde (man).
