äldsta Norsk-Isländska skrifter, samt på 2 Svenska[1] och 2 Danska runstenar. Sedermera försvagades det till -st uti alla yngre Norsk-Isl. fornskrifter, och sålunda uttalas också denna ändelse ännu i dag på Island, Färöarna och uti vissa delar af Norge, t. ex. finnast, fannst, fundumst finnas, andast dö (eg. andas). Betydelsen gick dervid allt mera öfver från medial till passiv, hvilken den ännu eger. Slutligen försvagades detta st ytterligare till s, den enda form, under hvilken denna ändelse visar sig såväl i den äldsta som den yngsta Svenskan, ty med undantag endast af de tvänne ofvan anförda runstenarna, träffas inom runspråket blott ändelsen -s.[2]
Af Gotiskans gamla reduplicerade imperfectum eger Isl. åtminstone några påtagliga lemningar uti sådana som rieð, liet, griet, hielt, hió, iók, iós rådde, lät, gret, höll, högg, ökte, öste; under det att de flesta af dessa former i Fn-Sv. stå närmare sitt försvinnande. Likväl ega Gutniskan och visse runstenar några spridda ålderdomliga former att uppvisa, nämnligen riaþ[3] rådde, liat[4] lät, hiak (d. ä. hiagg), Isl. hió högg, samt andra fornskrifter hiolt, fioll höll, föll, m. fl.
Deremot eger Forn-Svenskan en annan verbal-ändelse, som alls icke står att finna äfven i de allra fornaste Isländska urkunder. Detta är ett slut-n uti 3 pl. af presens och imperf. conj., hvarest de Fn-Sv. orden således ändas på -in, motsvarande de Gotiska på -aina och -eina, hvaremot Isl. blott har -i. Så t. ex. 3 pl. præs. givin dent, och impf. gavin darent, Got. gibaina, gébeina, Isl. gefi gifve, och gæfi gåfve.
Denna kärlek för ett slut-n uti ordens ändelser framträder äfven i Landsk. Lagarnes comparativer: flairin flere, lengrin längre, samt i neutr. pl. af vissa pronomina, hvarifrån det troligen inträngt uti nom. sing. af fem., såsom þaun, þön, hwariun, hveriun, m. fl.
- ↑ Dessa tvänne undantag äro (å en runsten i Småland) Lilj. 1254: Ir i(n)taþisk oustr i Krikum som dog öster i Grekland; samt likaledes slutet af en inskrift (i Vestergötland) Lilj. 1365: Ir varþ tuþr i uristu ir bþiþusk, (bör troligen vara: barþusk) kunu(n)kar som vardt död i drabbningen, när konungarne slogos; — enligt Mag. Wallinders granskning 1860.
- ↑ Runspråket har att uppvisa t. ex. antaþis Lilj. 902, entaþus pl. 851, m. fl.
- ↑ Guta Saga kap. 1 (tillägg till Guta Lag.) riaþ, Isl. rieð l. rèð, Fornhög-tysk. riat rådde. Got. rairoþ.
- ↑ Liljegren, anf. st. 1781 (på Gotland) liat, Isl. liet l. lèt fh-Tysk. lias, Got lailot lät.
