Om vi nu i korthet sammanfatta det föregående och likasom uppgöra en sluträkning deröfver, huru de bägge Nordiska samkullesystrarna, Norsk-Isländskan och Forn-Svenskan, hvar för sig förvaltat det dyrbara odalspråk, som de tagit i arf efter sin urnordiska stammoder, så finna vi, att de hvar för sig förlorat åtskilligt, än den ena ett, som den andra bevarat, och än tvärtom. Så har den yngre Forn-Svenskan (såom Lagspråket kunde kallas, till skillnad från Runspråket) förlorat diphthongerna au, ey, ei, som hopsmultit till ø och é; men deremot ofta bevarat de gamla ur-vocalerna â och û vid deras rätta ljud, hvilket Isl. deremot grumlat till á (au) och o (å); lika litet har Isl. alltid förmått bibehålla iu, utan har detta blifvit io, jó, äfvenså har Isl. förlängt vocalerna a, o, u med följande lb, lp, lf, lm, lk, lg, ls, hvilket icke eger rum i Fn-Sv.; denna sista har ej häller gjort sig förfallen till det i-omljud uti sg. af præs. ind. af vissa starka verber, eller uti impf. conj., som finnes i Isl. — Ej häller har Fn-Sv. blifvit mer än i högst ringa mon berörd af det svaga u-omljudet, som så fullständigt genomträngt Isl. och ingalunds bidrager till dess fägring. — Fn-Sv. hopsmälter mera sällan än Isl. nk och ng till kk, nt till t och mp till pp; hon förvandlar ursprungligt fn till mn, Isl. tvärtom ursprungligt mn till fn; Fn-Sv. bibehåller det forna v framför r, och ofta framför voc. o, u, œ och y. Deremot har Fn-Sv. ensam infört den nyheten att inskjuta hjelp-consonanten d mellan l-r och n-r, samt b mellan m-l, m-r, hvilket skämmer hennes ljudsystem. — I afseende på böjningsändelserna har Isl. bibehållit sig bättre, och Fn-Sv. förlorat mera: De 3 starka masc. declinationerna hålla på att i Fn-Sv, sammansmälta; Isl. har bevarat något flere rester af dualis in Fn-Sv., äfvensom af reduplicat. i impf., samt har i behåll de fullständigare passiva, fordom reflexiva, slutändelserna sk, st, hvilka i Fn-Sv. nedsunkit till -s. Deremot har Fn-Sv. ännu qvar det af Isl. borttappade Forn-Germ. eller ännu äldre n i verbernas conj., i comparativernas pl. och i pron:s nom. & acc. pl. neutr.; vår forntunga har tillika bibehållit de fullständigare pronominala gen. sina, vara idhra, (som i Isl. försvagats till sín, vár, yðvar) och Guta Lag eger, i likhet med några runstenar, qvar de svaga femininernas gen. sg. på -ur.
Af det redan anförda ser man alltså, att till de skiljaktigheter från Isländskan, som sporas, särdeles uti de Forn-svenska Lag-urkunderna, är denna senare ingalunds skyldig allena; ty det är lika ofta Laländskan, som afvikit eller gjort affall från det fornrätta. Visserligen har Forn-Sv. i många mål gjort förluster, blifvit försvagad och till en del försämrats; men uti ganska många, och det i rätt
