Sida:Ur mitt liv.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
98

ordern. Må vara, att jag 1914 kritiserat den i tankar och ord, i dag har jag fullbordat min lärokurs i verklighetens hårda skola, genom ledandet av ett koalitionskrig. Erfarenheten verkar mildrande på kritiken, ja, visar mångdubbelt dess värdelöshet! Vi skulle visserligen många gånger under kriget kunnat vara frestade att tänka: »Lyckliga de, vilkas militära samvete är lättare än vårt, vilka hava lättare att övervinna striden mellan krigisk övertygelse och politiska fordringar.» Politisk sång, avskyvärd sång! Jag åtminstone har under kriget i den sången sällan funnit harmonier, som vunnit genklang i ett soldathjärta. Det är att hoppas, att om fäderneslandets nöd åter en gång skulle fordra strid, andra i detta avseende skola vara lyckligare än vi!

Den 15. september måste jag skiljas från general Ludendorff. Han hade utnämnts till arméstabschef vid den under uppsättning varande nya 9. armén i Oberschlesien. Redan den 17. september förordnade emellertid Hans majestät kejsaren, att jag skulle övertaga befälet över denna armé, men samtidigt dock behålla befälet över den till Ostpreussens skydd kvarstående 8. armén, som numera genom avlämnandet till 9. armén av XI., XVII. och XX. armékårerna samt 8. kavallerifördelningen var betydligt försvagad. Skilsmässan från min hittillsvarande arméstabschef hade sålunda blott varit en liten episod. Jag nämner detta endast därför, att legenden blåst upp den till ett stort nummer.

Tidigt på morgonen den 18. september lämnade jag 8. armékvarteret i Insterburg för att efter en två dagars resa i automobil över Posen anlända till den schlesiska huvudstaden Breslau. Färden gick till en början över de sista veckornas slagfält och framkallade tacksamma påminnelser om våra trupper. I början färdades vi genom övergivna, nedbrända boningsorter, sedan så småningom kommo vi in i orörda områden, där man mötte lantfolk, som åter var på väg österut till sina nyligen lämnade hem. Beprövad allmoge, den bästa jordmånen för vår styrka. I mina tankar följde jag dem till de kanske rykande ruinerna av deras