Sida:Ur mitt liv.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
99

hus, en anblick, från vilken de, tack vare dugligheten hos vår härsmakt, bevarats i mera än hundra år. Vidare fram till Weichsel genom enkla byar och städer, knappt någonstädes spåren av den gamla västerländska kulturens glans: Tysklands kolonialmark, för vars uppodling det sönderslitna fosterlandet sannerligen icke lämnat ifrån sig sina sämsta krafter. Dess värdefullaste skatt utgöres av dess invånares arbete och sinnelag. Ett enkelt, pliktmedvetet folk. Det förefaller mig, som om här Kants lära om det kategoriska imperativet icke blott predikats utan även blivit synnerligen allvarligt förstådd och omsatt uti verklighetens och produktionens värld.

Nästan alla tyska folkstammar hava här under århundraden enats i hårt kulturarbete och därvid underordnat sig samma kraftiga vilja, som i svåra tider bevisat fosterlandet många oskattbara tjänster.

Sådana och liknande tankar sysselsatte mig under färden och hava även efteråt icke lämnat mig under hela vår fruktansvärda kamp. Tyskar, låt mig sammanfatta dem i följande maning:

Omgjorden eder alla, icke blott med den sedliga människopliktens enande, gyllne band, utan även med den lika högt stående fosterlandspliktens stålband! Förstärk alltjämt detta stålband, tills det blir en orubblig mur, i vars skydd I viljen leva och utan vilken I icke kunnen leva mitt i den europeiska världsbranden! Tro mig, denna brand kommer att fortsätta. Ingen mänsklig röst får bedåra er, intet mänskligt fördrag försvaga eder! Ve oss, om branden finner något stycke av denna mur nedbruten. Det skulle vara detsamma som en murbräcka för den europeiska folkvågen mot den ännu stående tyska borgen. Det har vår historia tyvärr alltför ofta lärt oss!

Icke heller denna gång var det med lätt hjärta, som jag sade hemorten farväl. Men ett annat avsked blev mig i detta läge ännu tyngre. Det var avskedet från min hittillsvarande självständighet.