Må vara, att slutorden i högsta krigsledningens sista telegram ljuda trösterika, jag anar dock det öde vi gå till mötes. Jag känner det icke från det hittills förda fälttåget, ty i detta hade den gyllne krigiska friheten beskärts oss i rikaste mått. Men väl sluter jag mig till det från tidigare koalitionskrigs historia.
FRAMRYCKNINGEN.
Vi skulle ansett bäst att koncentrera vår armé i trakten av Kreuzburg i Mittelschlesien. Därifrån trodde vi oss äga större rörelsefrihet för operationer mot norra flanken av den ryska armégruppen i Polen, vars ställning emellertid vid tiden i fråga icke var fastställd. — »Omöjligt!»
Vi kunde, om det tillätes vår armé, framgå med högra flygeln över Kielce (mitt i Polen). — »Omöjligt!»
Vi ville, att starka österrikisk-ungerska stridskrafter skulle följa oss norr om norra Weichsel till Sanmynningen. — »Omöjligt!»
Om allt detta betecknas såsom omöjligt, kommer kanhända hela operationen att vara eller bliva omöjlig.
Vi koncentrera alltså våra trupper (XI., XVII. och XX. armékårerna, gardesreservkåren, lantvärnskåren Woyrsch, 35. reservfördelningen, lantvärnsfördelningen Bredow och 8. kavallerifördelningen) i av högsta krigsledningen anbefalld närmaste anslutning till den österrikisk-ungerska härens vänstra flygel norr om Krakau. Vårt armékvarter förlägges tills vidare till Beuthen i Oberschlesien. Ur uppmarschområdet avmarschera vi i slutet av september och då med centern, således icke med arméns högra flygel, i riktning över Kielce. Från Krakau framskjuter den österrikisk-ungerska krigsledningen en svag armé om blott fyra infanterifördelningar och en kavallerifördelning över Weichsel mot norr. Mera tror den sig icke kunna undvara söder om
