Sida:Ur mitt liv.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
113

varje fall uppstodo halvheter; det ena målet hade uppgivits, det andra icke uppnåtts.

Under talrika samtal med officerare, vilka hade haft inblick i händelseförloppet på den västra krigsskådeplatsen i augusti och september 1914, försökte jag bilda mig ett riktigt omdöme om de tilldragelser, vilka för oss i det s. k. Marneslaget blevo så ödesdigra. Jag tror icke, att enbart en orsak bär skulden till att hela vår stora, tvivelsutan riktiga fälttågsplan, misslyckades. En hel rad ogynnsamma omständigheter samverkade till vår nackdel. Till dessa räknar jag: modifikation av grundtanken att uppmarschera med en stark höger flygel, fastlåsande av den allt för starkt gjorda vänstra flygeln genom oriktig självverksamhet hos den lägre ledningen, missuppfattning av den fara, som var att vänta från den starkt befästa, stora järnvägsknuten Paris, otillräckligt ingripande från högsta krigsledningens sida i arméernas rörelser och kanhända även bristfällig känsla hos vissa befälsmyndigheter för det i och för sig icke ogynnsamma läget i slagets avgörande ögonblick. Historieforskningen och kritiken skall här hava ett tacksamt fält för sin verksamhet.

Med största bestämdhet anser jag mig emellertid kunna säga, att sammanstörtandet av vår första operationsplan på västfronten visserligen bragte oss i stor fara, men att krigets fortsättande ingalunda därigenom blev utsiktslöst för oss. Hade detta icke varit min övertygelse, skulle jag redan på hösten 1914 ansett mig förpliktigad att frambära detta uppåt, ja, ända fram till min allerhögste krigsherre. Vår här hade utvecklat så glänsande, motståndaren under alla förhållanden överlägsna egenskaper, att det med en lämplig gruppering av våra stridskrafter, enligt min åsikt, skulle varit möjligt att framkalla ett avgörande på till en början åtminstone en av våra krigsskådeplatser, trots fiendens ständigt växande numerära överlägsenhet.

Väst- eller ostfronten? Det måste bliva den stora frågan, av vars besvarande vårt öde berodde. Vid lösandet


8. — Hindenburg, Ur mitt liv.