av detta problem kunde jag självfallet icke tillerkännas någon avgörande röst från högsta krigsledningens sida. Ansvaret vilade ensamt och uteslutande på dess skuldror. Jag ansåg mig i alla fall hava rättighet och därmed också skyldighet att fritt och öppet uttala och företräda mina åsikter i denna riktning.
För den allmänna uppfattningen var avgörandet på västfronten traditionellt. Det var, skulle man nästan kunna säga, nationellt. I väster stod den fiende, vars chauvinistiska upphetsningsarbete under freden icke lämnat oss någon ro. Men nu stod där även den motståndare, som enligt allas vår övertygelse representerade den till Tysklands förintande drivande kraften. I jämförelse därmed förstod man hos oss mångdubbelt bättre Rysslands begär efter Konstantinopel, och dess liknande åtrå efter Ost- och Västpreussen tog man icke på allvar.
Högsta krigsledningen kunde således vid strid på västfronten med säkerhet räkna på att hava fäderneslandets ledande män, ja, uppfattningen hos största delen av folket på sin sida. Däruti låg en ingalunda föraktlig moralisk faktor. Huruvida denna spelade någon roll uti vår krigslednings beräkningar, vågar jag icke påstå, men väl vet jag, att tanken på ett avgörande på västfronten hundra, ja, tusentals gånger, både muntligen och skriftligen framfördes till oss. Ja, jag fann till och med senare, då jag själv anförtrotts krigsledningen, röster, som lade mig på hjärtat att formligen skona Ryssland. Man trodde mången gång, att det skulle vara jämförelsevis lätt för oss att på fredlig väg komma till samförstånd med Ryssland.
En avgörande strid på västfronten, som eftersträvade den slutliga segern, gällde även för mig såsom ett ultima ratio för fredens framtvingande, men ett ultima ratio, till vilket vi endast kunde nå fram över de till marken slagna ryssarna. Förmådde man då slå ryssarna till marken? Ödet har besvarat frågan jakande, men först efter det att ytterligare två år förflutit, då, som det senare skulle
