visa sig, det hade blivit för sent. Ty vid den tiden hade vårt läge grundligt förändrats. Våra övriga fienders antal och styrka hade under mellantiden fortsatt att växa jättelikt och i kretsen av deras kämpar trädde i Rysslands ställe det ungdomligt kraftiga, ekonomiskt väldiga Nordamerika!
Jag trodde mig våga besvara frågan, om vi vintern 1914—15 skulle kunnat betvinga Ryssland, jakande och står ännu i dag på denna ståndpunkt. Dock: målet kunde icke nås i ett enda stort, till vidunderlighet stegrat Sedan, men väl i en rad sådana och liknande slag. Härför erbjöd emellertid, som det redan då hade visat sig, ledningen av de ryska arméerna gynnsamma förutsättningar, även om detta icke var fallet med ryska krigsledningen. Tannenberg hade bevisat detta, Lodz skulle kunnat bevisa det, med kanhända ännu väldigare siffror än Tannenberg, om vi icke då hade måst taga på oss striden i Polen mot alltför stor övermakt och av brist på krafter så att säga fastnat mitt i segern.
Jag har aldrig underskattat ryssarna. Det var enligt min mening orätt att i Ryssland endast se despotism och slaveri, klumpighet, slöhet och egennytta. Starka och högt sedliga krafter voro även där i verksamhet, fastän visserligen blott i enstaka kretsar. Fosterlandskärlek, självständig vilja, arbetskraft och vidsynthet voro icke alldeles främmande för hären. Huru skulle eljest de ofantliga massorna låtit förflytta sig, huru skulle annars landet och trupperna varit beredda till sådana hekatomber av människooffer? Ryssarna från 1914 och 1915 voro icke längre ryssarna från Zorndorf, som viljelöst läto hugga ned sig som slaktboskap. Men i stort sett saknade de dock den storhet i mänskliga och andliga egenskaper, som hos oss var folkets och härens gemensamma egendom.
De hittills utkämpade striderna med tsarens arméer hade givit våra officerare och soldater känslan av obetingad överlägsenhet över dessa fiender. Denna känsla, som fyllde våra gamla landstormsmän, lika väl som våra unga soldater, utgjorde förklaringen till, att vi här på ostfronten kunde
