kasta i striden truppformationer, vilkas strids värde på västfronten endast skulle medgivit en inskränkt användning. En ofantlig fördel för oss, då vi numerärt voro fienden i stort sett så betydligt underlägsna! Visserligen hade användningen av dylika förband sina gränser i betraktande av de stora fordringar, som måste ställas på uthålligheten och den operativa rörligheten hos trupperna inom de östra områdena. Huvudkraften måste alltjämt lämnas av slagkraftiga fördelningar. Kunde man icke genom nybildningar vinna det för utförandet av avgörande operationer nödiga antalet sådana, så måste de enligt min åsikt tagas från västfronten, till och med under uppgivande av delar av ockuperade områden.
Dessa utläggningar äro icke resultatet av senare tankekonstruktioner eller av efteråt gjord kritik. Man har gent emot desamma påpekat, att ryssen när som helst skulle varit i stånd att i nödfall draga sig så långt tillbaka i sitt rikes så kallade ändlöshet, att vår operativa kraft under förföljandet måste förlamas. Jag tror, att dessa åskådningar alltför mycket befunno sig under inverkan av minnena från 1812, och att de icke togo tillräcklig hänsyn till den under tiden inträdda utvecklingen och förändringen uti de politiska och ekonomiska förhållandena i det inre av tsarriket — jag tänker härvid särskilt på järnvägarna. Det napoleonska fälttåget hade på sin tid endast drivit in en jämförelsevis smal kil i det vidsträckta, glest befolkade, ekonomiskt primitiva och inrepolitiskt ännu fullkomligt ouppväckta Ryssland. Huru helt olika tedde sig icke en bred modern offensiv; vilka fullständigt olika inre statliga förhållanden skulle den icke dessutom nu finna i Ryssland?
I dessa uppfattningar låg, när allt kom omkring, motsättningen mellan den dåvarande högsta krigsledningen och mitt högkvarter. Offentligheten har infört många legender i denna konflikt. Om dramatiska händelser kunde icke bliva tal, huru djupt jag än personligen berördes av denna angelägenhet. Jag överlämnar det senare sakliga
