avgörandet åt eftervärldens lärda kritik men är dock övertygad, att icke heller denna skall komma till ett oemotsägligt slutresultat. I varje fall kommer jag icke att uppleva detta.
STRIDER OCH OPERATIONER PÅ OSTFRONTEN.
Händelserna på ostfronten under 1915 skall jag endast beröra i stora drag.
Striden på vår del av ostfronten väckte vi själva åter till liv i hela dess styrka. Fullständigt hade den ju aldrig vilat. Men den hade dock icke rasat med samma raseri hos oss som i Karpaterna, varest de österrikisk-ungerska arméerna under de svåraste strider måst skydda Ungerns slätter. Dit hade även i nödens stund min generalstabschef tillfälligtvis kallats. De inre skäl, som lågo till grund för vår skilsmässa den gången, känner jag icke. Jag sökte dem på det sakliga området och bad min kejsare upphäva detta förordnande, vilket Hans majestät även nådigst biföll. General Ludendorff återkom efter en kort tid med allvarliga erfarenheter och ännu allvarligare åsikter om tillståndet vid de österrikisk-slaviska truppförbanden.
Tanken på en avgörande operation på ostfronten måste ligga det österrikisk-ungerska högkvarteret särskilt om hjärtat. Den trängde sig på detsamma, icke blott av militära, utan även av politiska skäl. Den fortgående minskningen i de österrikisk-ungerska stridskrafternas värde kunde icke förbliva dolt för högkvarteret. Ett längre utdragande på kriget försämrade detta tillstånd jämförelsevis snabbare i Donaumonarkiens här än hos dess fiende. Därtill kom den österrikiska oron, att den hotande förlusten av Przemysl högst väsentligt skulle stegra icke blott spänningen i läget vid den egna härens front, utan även, att under det intryck, som denna fästnings fall måste göra på hemorten, de redan nu icke ofarliga upplösningsföreteelserna i statsbyggnaden och tecknen till minskning i förtroendet till ett lyckligt slut
