Sida:Ur mitt liv.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
124

och sedan mot söder. Våra kavalleriförband lägga snart sin hand på de ryska pulsådrorna. Sammanpressa vi dessa, så dör den ryska huvudstyrkan. Fienden känner den hotande faran och gör allt för att avvända den. En mördande strid vid Wilna börjar. Varje vunnen timme räddar många av de österut strömmande härhoparna åt ryssen. Framför dessas upptagsställning måste våra kavallerifördelningar åter gå tillbaka. Vägen till hjärtat av hemorten blir åter fri för ryssarna. Vi hava kommit för sent, och vi äro uttröttade!

Jag misstager mig nog icke i det antagandet, att motsättningen mellan den tyska högsta ledningens åsikter och våra kommer att behålla ett historiskt intresse. Men vi få vid bedömandet av krigsledningens planer icke förlora blicken för krigets helhetsbild. Själva sågo vi vid tiden i fråga endast en del av denna bild. Frågan, huruvida vi under intrycket av det politiska och krigiska läget i dess helhet skulle hava uppgjort våra planer och handlat på annat sätt, må lämnas obesvarad.


LÖTZEN.

Från denna allvarliga motsättning i tankar övergår jag till en mera idyllisk sida av vårt krigarliv år 1915, i det att jag i minnet begiver mig till Lötzen.

Den vänliga, mellan sjöar, skogar och höjder belägna lilla staden blev vårt högkvarter, då vinterslaget i Masuren började lida mot sitt slut. Invånarna, befriade från ryssfara och rysskräck, beredde oss ett rörande hjärtligt mottagande. Tacksammast tänker jag dock på umgänget på de gods, vilka utan allt för stor tidsförlust kunde besökas, och som, då tidens allvar så tillät, skänkte mig stunder av vederkvickelse, förströelse och uppmuntran. Även den ädla jakten blev därvid icke avglömd; höjdpunkten i detta fall utgjordes tack vare Hans majestäts nåd av nedläggandet