Sida:Ur mitt liv.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
125

av en ovanligt stor älg i det kungliga jaktreviret Niemonien vid Kurische Haff.

Då det på våren så småningom började bliva lugnt framför vår front, saknade vi heller icke, lika litet som längre fram på sommaren, besökande av varjehanda slag. Tyska furstliga personer, politiker, män ur ekonomiska och vetenskapliga kretsar samt förvaltningstjänstemän kommo till oss, ledda av det intresse, som de eljest så föga besökta östra provinserna genom krigets hittillsvarande förlopp hade erhållit. Konstnärer infunno sig för att med pensel eller mejsel föreviga general Ludendorff och mig, en utmärkelse, från vilken vi, trots all de ifrågavarande herrarnas älskvärdhet och skicklighet, gärna skulle avstått till förmån för våra knappt tillmätta fristunder. Även det neutrala utlandet sände gäster. Så lärde jag där bland andra även känna och värdera Sven Hedin, den bekante Asiaforskaren och uppriktige tyskvännen.

Bland de statsmän, som besökte oss i Lötzen, nämner jag särskilt dåvarande rikskanslern von Bethmann Hollweg och storamiral von Tirpitz.

Redan under vintern 1914—15 hade jag i Polen haft tillfälle att få mottaga rikskanslern hos mig. Hans besök hade i första hand sitt upphov i hans personliga älskvärdhet och stod icke i förbindelse med några som helst politiska frågor. Jag påminner mig heller icke, att samtalen med rikskanslern på den tiden berörde detta tema. Men väl vann jag övertygelsen, att jag hade att göra med en klok och samvetsgrann man. Våra åsikter rörande de dåvarande krigsbehoven överensstämde, enligt min uppfattning, vid denna tid, i alla väsentliga punkter. En djup ansvarskänsla talade ur alla rikskanslerns yttranden. Jag tillskriver denna känsla orsaken, när jag vid bedömandet av krigsläget, enligt min militära uppfattning, av herr von Bethmann möttes med för många betänkligheter och följaktligen allt för litet tillförsikt.