Det i Posen erhållna intrycket bekräftades ytterligare i Lötzen.
Storamiral von Tirpitz, som vid denna tid ofta nämndes såsom Bethmann Hollwegs efterträdare, var en person med helt annan läggning. Under en längre promenad anförtrodde han mig alla de sorger, som rörde sig i hans flammande fosterländska hjärta, och som alldeles särskilt berörde hans sjömannasinne. Han kände det bittert att se det väldiga vapen, som han smitt under de bästa åren av sitt liv, under kriget ligga bundet i hemortens hamnar. Visserligen var läget synnerligen ogynnsamt för en flottoffensiv från vår sida, men det förbättrades icke, genom att vi i längden intogo en avvaktande hållning. Enligt min mening skulle det engelska moderlandets övermåttan stora känslighet för hotet av en tysk landstigning hava rättfärdigat en större verksamhet, ja, till och med svåra offer av vår flotta. Jag höll det icke för uteslutet, att genom en dylik användning av flottan man skulle kunna uppnå, att starka engelska truppstyrkor bundes i moderlandet och därigenom en lättnad för våra landstridskrafter bereddes. Man säger, att vår politik ville åt sig skapa möjligheten att vid eventuella fredsutsikter kunna hänvisa till en stark, intakt varande tysk sjömakt. En dylik beräkning skulle nog visat sig felaktig. Ty ett stridsmedel, som man i kriget icke vågar använda, är även under fredsförhandlingar en maktlös faktor.
På våren 1916 har dock storamiralens önskan gått i uppfyllelse. Vad vår flotta förmådde prestera, har den på ett glänsande sätt visat i Skagerack.
Även i frågan om vår undervattensbåtkrigföring uttalade sig herr von Tirpitz. Han hyllade den åsikten, att vi tillgripit detta vapen i otid, och att vi sedan, skrämda av Förenta staternas presidents uppträdande, ävenledes i otid låtit den under ett högt härskri höjda armen åter sjunka. Storamiralens vid detta tillfälle gjorda uttalanden hava icke utövat något inflytande på mitt senare ställningstagande till denna fråga. Innan avgörandet häruti nådde mig, skulle
