Sida:Ur mitt liv.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
155

av alla bulgariska stamförvanter under enhetlig ledning. Andra mål för sin politik har tsaren inför mig aldrig bringat på tal. Det sätt, varpå Bulgariens härskare ledde sin äldste sons politiska uppfostran, gjorde på mig ett särskilt intryck. Kronprins Boris var i viss mån sin kunglige faders privatsekreterare och föreföll att vara invigd i tsarens hemligaste politiska tankar. Den högt begåvade prinsen med sina förnäma tänkesätt spelade den honom anförtrodda viktiga rollen med anspråkslös tillbakadragenhet. Det faderliga regementet var dessutom tämligen strängt.

Sitt lands utrikespolitik skötte tsaren på det hela taget ensam. I vad mån han även behärskade sitt lands svåra inrepolitiska förhållanden, förmår jag icke bedöma. Jag tror emellertid, att han mitt i den ofta sönderslitande politiska anarki, som rådde i Bulgarien, förstod att göra sin vilja gällande, även om det mången gång skedde med autokratiska medel. I detta hänseende var hans uppgift tvivelsutan svår. Liksom alla balkanfolk hade bulgarerna gjort språnget direkt från slaveri till statlig frihet. Skolningen och det hårda arbetet vid övergången från ett tillstånd till ett annat felades dem därför. Jag fruktar, att detta ofta så högt begåvade folk ännu i många årtionden skall känna följderna av frånvaron av varje uppfostrande mellanperiod.

Den bulgariske konungen var i varje fall vid ifrågavarande tid en av de mest betydande härskarna. Gent emot oss bevisade han sig vara en trogen bundsförvant.

Under vår vistelse i Pless dog kejsar Frans Josef. För Donaumonarkien och oss var detta en förlust, som i hela sin vidd först senare torde kunna värdesättas. Det led intet tvivel, att med hans död den ideella samlingspunkten för Donaumonarkiens mångfald av folk gick förlorad. Med den ärevördige gamle kejsaren sjönk nämligen en stor del av det månghövdade rikets nationella samvete för alltid i graven.

De svårigheter, inför vilka den unge kejsaren ställdes,