Sida:Ur mitt liv.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
162

general Ludendorff en bild av läget. Vid viktigare beslut övertog jag själv föredragningen och utbad mig, så vida detta var nödvändigt, kejserligt godkännande av våra planer. Kejsarens höga förtroende befriade oss i alla icke principiella frågor från en särskild allerhögsta stadfästelse. Hans majestät nöjde sig för övrigt även vid förslag till nya operationer i de flesta fall med att mottaga min motivering. Jag erinrar mig icke någon motsättning, som icke genom å ömse sidor gjorda uttalanden utjämnades. Kejsarens utmärkta minne för krigslägen hjälpte oss i hög grad vid dessa föredragningar. Hans majestät studerade icke blott kartorna med största noggrannhet utan gjorde även personliga anteckningar å dem. Tiden för den dagliga föredragningen inför kejsaren utnyttjades även mången gång till överläggningar med representanter för riksledningen.

Sedan kejsarföredragningen var över samlades min trängre stabs officerare omkring mig vid middagsbordet. Tiden för middagen inskränktes till den obetingat nödvändiga. Jag höll på, att mina officerare vunno tid att efteråt vila sig eller på annat sätt skaffa sig omväxling i sin verksamhet. Beklagligt nog kunde jag för min personliga del icke bortse från denna avkortning i middagstiden, ens då vi sågo gäster vid vårt bord. Hänsynen till bibehållandet av mina officerares arbetskraft måste jag ställa framför sällskapslivets fordringar. En 16 timmars arbetstid var dock för flertalet av dessa officerare det dagliga kravet. Och detta under loppet av ett flerårigt krig! Lika mycket som i skyttevärnen nödgades vi vid högsta krigsledningen att utnyttja vårt människomaterial till yttersta gränsen av dess prestationsförmåga.

Eftermiddagen förlöpte för mig på samma sätt som förmiddagen. Aftonmåltiden, som intogs kl. 8 e. m., medförde för alla den längsta vilostunden. Den slutade efter en stunds samvaro inom den trängre kretsen precis kl. ½10 på aftonen, då general Ludendorff gav tecken till uppbrott. Konversationen i denna trängre krets var för det