åt vetenskaperna. Först långsamt väcktes i detta hänseende min ärelystnad, vilken med åren genom goda resultat allt mera stegrades och slutligen oförskyllt nog förskaffade mig ryktet att vara en särskilt begåvad lärjunge.
Trots all stolthet, varmed jag kallade mig »Kungl. Kadett», hälsade jag dock städse tiderna för besöken uti föräldrahemmet med oändligt jubel. Resorna voro på den tiden, särskilt vintertid, sannerligen icke lätta. Allt efter resans mål omväxlade långsamma järnvägsresor i ouppvärmda vagnar med ännu långsammare diligensfärder. Men alla dessa vedermödor trädde i bakgrunden för utsikten att återse hem, föräldrar och syskon. Sonens längtan väckte varm genklang i modershjärtat. Sålunda erinrar jag mig ännu min första hemkomst till julen i Glogau. Tillsammans med andra kamrater hade jag rest hela natten från Liegnitz i diligens. Försenade av snöfall, inträffade vi i Glogau medan det ännu var mörkt. Där satt min älskade moder i det dåligt upplysta, knappast uppvärmda så kallade passagerarrummet och stickade ullstrumpor, liksom ville hon därigenom visa, att fastän hon givit efter för sin längtan efter ett av sina barn, hon likväl icke försummade något i sina omsorger för de övriga.
På sommaren 1859 under mitt första kadettår besökte dåvarande prins Fredrik Wilhelm, sedermera kejsar Fredrik, med gemål, Wahlstatt. Nästan allesammans sågo vi vid detta tillfälle för första gången medlemmar av vårt konungahus. Aldrig förr hade vi sträckt våra ben så högt i paradmarschen, aldrig hade vi under den i anslutning härtill anordnade gymnastikövningen gjort så halsbrytande rörelser som denna dag. Och om prinsparets godhet och vänlighet talade vi ännu långt efteråt.
Samma år i oktober firades för sista gången konung Fredrik Wilhelm IV:s födelsedag. Under denna hårt prövade regent har jag alltså anlagt den preussiska uniformen, vilken till min levnads slut skall förbliva min hedersdräkt. År 1865 hade jag äran att såsom livpage anställas hos
