Sida:Ur mitt liv.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
226

Mot det fientliga artilleriets och granatkastarnas förhärjande verkan och de överraskande fientliga stormanfallen satte vi sålunda en ökning och lämpligare indelning av våra försvarsanläggningar samt våra stridsmedels rörlighet. Samtidigt förverkligades principen att genom ökning av kulsprutornas antal i de främre motståndslinjerna skona och därmed även spara människokraft.

Med denna genomgripande förändring i vår försvarsmetod inläto vi oss utan tvivel på ett vågstycke. Detta bestod först och främst däruti, att vi mitt under kriget krävde brytandet mot taktiska vanor och erfarenheter, i vilka det lägre befälet och truppen levat sig in, och vilka de med förklarlig fördom värderade mångdubbelt. Övergången från en taktisk åsikt till en annan betyder redan i fred en viss kris. Å ena sidan för den med sig överdrifter i det nya, å andra ett allt för envist fasthållande vid det gamla. Missförstånd tränga sig in i föreskrifternas tydligaste ordalydelser, självständiga och godtyckliga utläggningar fira orgier, tröghetsmomentet i mänskligt tänkesätt och uppträdande övervinnes mången gång icke utan de kraftigaste påtryckningar.

Men icke endast av dessa skäl betydde våra taktiska ändringar ett vågat steg. Nästan ännu svårare var det att jakande besvara frågan, om också vår här mitt i kriget uti sitt nuvarande tillstånd skulle vara i stånd att i sig upptaga och överföra dessa ändringar till slagfältets verklighet. Vi kunde icke vara i tvivel om, att den krigsapparat, med vilken vi nu hade att arbeta, icke kunde jämföras med 1914 och 1915 års, ja knappast med den, som förefanns i början av 1916. En oerhörd kvantitet av den härligaste kraft låg nedbäddad i våra kyrkogårdar eller var med sönderskjutna lemmar eller sjuka kroppar bunden vid hemorten. En ståtlig kärntrupp av soldater från 1914 fanns visserligen ännu kvar och till den slöt sig mycken ung, av hänförelse fylld kraft och glad offervilja. Men enbart detta utgör icke en härs styrka; kraft och vilja måste skolas och