En svår kris inträder. Ett av de där lägena, där allt tyckes flyta. »Man bör undvika kriser,» ropar lekmannen. Soldaten kan endast svara honom: »Då avstå vi hellre på förhand från kriget, ty de äro oundvikliga. De ligga helt enkelt i krigets natur och känneteckna detsamma såsom något ovisst och farligt. Krigskonstens uppgift är icke att undvika utan att övervinna kriser. Den, som redan inför hotet från sådana vill rygga tillbaka, binder själv sina händer, blir en lekboll för den djärvare motståndaren och går snart under i en kris.»
Härmed vill jag icke påstå, att krisen den 9. april efter alla de förberedelser, man varit i stånd att träffa, icke skulle kunna hava undvikits. Den behövde åtminstone icke inträtt i så fruktansvärd utsträckning, om man med i rätt tid framdragna reserver gått till motstöt mot det fientliga inbrottet. Dock blir man alltid tvungen att vid en sådan helvetisk förberedelse av anfallet räkna med svåra lokala skakningar i försvaret.
Aftonföredragningen denna 9. april visar en dyster bild, många skuggor och föga ljus. Dock, i dylika fall måste man söka efter ljuset. En stråle, om ock otydlig till sina konturer, kan skönjas. Engelsmännen tyckas icke hava förstånd att till yttersta möjligheten utnyttja den vunna framgången. Till lycka för oss, nu, som redan mången gång förut. Efter föredragningen trycker jag min förste generalkvartermästares hand med orden: »Nå, vi hava redan tillsammans upplevat svårare saker än i dag.» I dag, på hans födelsedag! Mitt förtroende förblir orubbat. Jag vet, att nya trupper från oss marschera till slagfältet, järnvägståg rulla dit. Krisen skall övervinnas. Hos mig själv var den åtminstone slut. Men striden rasade alltjämt.
En annan slagbild. Vid Soissons och därifrån långt österut, ända till trakten av Reims, dundra likaledes från och med första veckan i april de franska kanonerna och många hundra fientliga granatkastare slunga där sina projektiler emot oss. Här för Nivelle befälet, antagligen tack
