Sida:Ur mitt liv.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
233

och inbillade kännare av detta land för oss förkunnat, att denna tilldragelse var i annalkande. Jag hade förlorat tron på den. Nu då den inträffade, framkallade den hos mig ingalunda några känslor av politisk tillfredsställelse, men väl sådana av krigisk lättnad. Men även dessa senare gjorde sig först långsamt gällande. Jag frågade mig: var tsarens störtande en seger för krigs- eller fredsströmningarna? Hade det föregående tsardömets dödgrävare endast arbetat för att med kronans siste bärare bringa den av oss kända fredsviljan inom de högre ryska kretsarna och de breda lagrens längtan efter fred på fall?

Så länge ryska härens uppförande icke gav något klart svar på denna fråga, var och förblev vårt läge gent emot Ryssland osäkert. Upplösningsprocessen i den ryska staten hade otvivelaktigt börjat. Om det icke snart kom till upprättandet av en diktatur med lika hänsynslös makt som den nyss störtade, så skrede upplösningen vidare, även om det kanhända skedde mindre snabbt i den stora tunga ryska kolossen med sina grova livsyttringar än på andra ställen. Vår plan är från början att icke störa denna händelsernas gång, vi måste endast vara på vår vakt, att denna icke stör, ja kanske förstör oss. I detta läge måste man tänka på lärdomarna av kanonaden vid Valmy, vilken för mer än hundra år sedan åter sammansvetsade franska folkets upprivna och söndersplittrade krafter och gav upphovet till den stora blodröda flod, som översvämmade hela Europa. Visserligen förfogar 1917 års Ryssland icke längre över lika stora oförbrukade människomassor som det dåvarande Frankrike. Tsarrikets bästa och dugligaste krafter stå vid fronten eller ligga i massgravarna framför och bakom våra linjer.

Den försakelse, som ett lugnt avvaktande inför den börjande ryska upplösningen pålägger mig personligen, är stor. Kan jag av politiska skäl icke nu göra mig förtrogen med en offensiv på ostfronten, så pockar soldatkänslan på ett anfall i väster. Jag tänker på stockningen i det