behövde jag alla fosterlandets krafter. Att i en tid av största yttre spänning splittra dessa genom inre strider, i stället för att samla och åter rycka upp dem, måste leda till ett försvagande av vår politiska och militära stötkraft. Ur denna synpunkt kunde jag icke stå till svars med att förbliva tyst, när jag såg, att den enighet, som vi hade behov av vid fronten, söndersplittrades i hemorten. I övertygelsen, att vi i detta hänseende allt mer och mer råkade i efterhand gent emot våra fiender och att vi gingo motsatt väg mot dessa, såg jag ty värr snart min uppfattning vara motsatt vår rikslednings. Det gemensamma arbetet led. Jag ansåg det därför vara min plikt, så tungt än detta steg kändes för mig såsom soldat, att i juli till min allerhögste krigsherre ingiva min avskedsansökan. Min ansökan bifölls icke av Hans majestät. Samtidigt hade även rikskanslern, på grund av en förklaring från riksdagens partiledare, utbett sig sitt entledigande; detta bifölls.
Följderna utåt av detta tillbakaträdande voro betänkliga. Det hittills för världen upprätthållna skenet av politisk borgfred mellan partierna upphörde. Ett majoritetsparti med utpräglad dragning åt vänster bildades. De försummelser beträffande våra inre statliga förhållandens fortsatta utveckling, som uppgåvos hava begåtts under forna tider, utnyttjades nu i krig och under trycket av ett politiskt oerhört svårt yttre läge för fosterlandet för att avpressa regeringen upprepade ytterligare eftergifter till förmån för en så kallad parlamentarisk utveckling. På detta sätt måste vi förlora i inre styrka. Statsledningens tyglar råkade så småningom i händerna på ytterlighetspartierna.
Till Bethmann Hollwegs efterträdare utnämndes Dr. Michaelis. Snart nog inträdde emellan oss ett förtroendefullt förhållande. Han hade oförskräckt gripit sig an med sitt svåra ämbete. Hans verksamhet i detsamma blev endast av kort varaktighet, förhållandena skulle visa sig starkare än hans goda vilja.
Den inträdda parlamentariska splittringen blev icke
