bättre. Allt mera drogs majoriteten åt vänster och ställde sig, trots många vackra ord, i sina gärningar skyddande framför de element, som ville upplösa det hittills gällande statsskicket. Allt skarpare visade det sig, att hemorten i strid om partiintressen och partidogmer glömde vårt läges verkliga allvar eller icke mera ville se detta allvar. Våra fiender jublade häröver helt öppet och förstodo att underblåsa partistriderna.
I ett dylikt sakernas tillstånd sökte man efter en rikskansler, som i första hand var i stånd att, tack vare sitt parlamentariska förflutna, verka enande på de splittrade partierna. Valet föll på greve Hertling. Redan i Pless, då han ledsagade konungen av Bayern, hade jag gjort hans bekantskap och påminner mig ännu den hjärtlighet, varmed han då till mig uttalade sina lyckönskningar med anledning av att Hans majestät kejsaren just då förlänat mig Järnkorsets storkors. Det låg för mig något gripande och tillika uppmuntrande i att se, med vilken glädje den gamle greven nu ställde sina sista livskrafter till fäderneslandets tjänst. Hans bergfasta förtroende till vår sak, hans förhoppning om vår framtid överlevde de svåraste lägen. Han behandlade de parlamentariska partierna med skicklighet, men förmådde gent emot lägets allvar icke längre verka tillräckligt genomgripande. Ett sannolikt från föregående tid kvarlevande misstroende gjorde sig ty värr fortfarande gällande i hans umgänge med högsta krigsledningen och försvårade emellanåt samarbetet. Min vördnad för greven berördes icke härav. Söm bekant dog han, strax efter det han nedlagt sitt törnbeströdda ämbete.
Även bortsett från de redan berörda missförhållandena är icke allting glädjande uti hemorten vid utgången av år 1917. Det kan man heller icke begära. Ty kriget och försakelserna tynga hårt på stora delar av folket och inverka på stämningen. En i åratal hungrig eller åtminstone icke tillfredsställd mage försvårar en högre hänförelse och kommer människorna att sjunka ned till likgiltighet. Vid
