fysiskt otillräcklig näring tänker icke heller hos oss den stora massan mycket bättre än på andra ställen, även om den statliga kraften och folkets sedliga gåvor starkare genomtränga vårt hela liv. Detta liv måste emellertid under dylika omständigheter lida, särskilt om inga nya andliga och moraliska eggelser längre uppehålla det. Men dylika väckelser saknas hos oss. Man påträffar uti kretsar, varest man eljest varit van att finna andra tänkesätt, den farliga åsikten, att intet mera vore att göra mot massornas likgiltighet. De, som förfäkta denna åsikt, lägga armarna i kors och låta saken hava sin gång. De åskåda, huru partier utnyttja folkets trötthet till en fruktbar jordmån för sina samhällsordningen upplösande idéer och så ett fördärvligt utsäde, vilket allt mer och mer frodas, emedan inga händer finnas, som kunna rycka upp detta ogräs.
Likgiltigheten yttrar sig i overksamhet. Den göder jordmånen för missbelåtenheten. Den angriper icke blott befolkningen i hemorten utan även soldaten, som återvänder till denna.
Soldaten, som från fronten återkommer till hemorten, kan verka väckande och upplyftande på denna, och det gjorde de flesta. Men han kan även verka nedstämmande, och det gjorde också ty värr många och för visso icke de bästa i våra leder. Dessa ville icke mera veta av något krig, utövade en dålig verkan på den redan fördärvade jordmånen, sögo till sig ur denna ännu mera ont och buro hemortens upplösning ut till fronten.
Det ligger något mycket nedslående i dessa bilder. Av detta är icke allt en följd av kriget eller behövde åtminstone icke vara det. Kriget verkar icke blott upplyftande utan även upplösande. Och detta krig gjorde det i högre grad än varje föregående, det förstörde icke blott kropparna utan även själarna.
Även fienden bidrager till denna upplösning. Icke blott genom sin blockad och den därigenom framkallade halvsvälten utan även genom ett annat medel, vilket man
